Hon förlorade allt på nätkasinon

– Det går snabbt att tillfredsställa behovet. Man sitter där med sin dator. Trycker på knappar. Det kan till och med kamoufleras som jobb. Pengar är inte pengar. Det är bara siffror. Jag blev en stjärna på att fatta dumma beslut. All sans, allt förnuft, allt vett var borta.

Så beskriver organisationskonsulten Margareta Börjesson sitt spelande.

Vid 77 års ålder debuterar hon som författare till boken Free spin, Ordberoende förlag. Hon berättar hur hon började spela på internetkasinon efter att hon gått i pension. Trots att livet var ganska bra.

Hon hade precis skilt sig från sina barns pappa och flyttat ihop med mannen som hon älskat i många år. Visst, där fanns anledning till oro, hennes ”nye” man hade fått en obotlig cancerdiagnos men var än så länge friskt sjuk. De reste mycket, hade kul, åkte på auktioner och loppisar. Hon hade berättat för honom att hon spelat men också att hon besökt Beroendecentrum, gått på deras träffar och slutat spela.

– Jag har verkligen inte kunnat hitta någon utlösande faktor. Mer som en allmän flykt, som shopping, alkohol eller arbete för den delen.

Och så kom suget tillbaka. En mycket påtaglig kliande känsla. Spelhungern kröp i kroppen.

Men det berättade hon inte, varken för mannen hon älskade eller för någon annan.

Från början hade det varit spännande och kul. Hon spelade på slotmaskiner, en modern variant av enarmade banditer på datorn. Hon hade en hel del pengar efter skilsmässan. Hennes före detta man löste ut henne från segelbåten, sommarhuset och annat gemensamt ägande. Hon sålde sin andel i en skidanläggning. Tömde sitt eget bolag. Tog pengar från sin nye man.

– Det tog kanske ett år innan det blev riktigt eländigt. Det fanns sms-lån där det varken ställs frågor eller krävs säkerhet men med skyhög ränta och krav på snabb återbetalning. Jag tog nya lån för att betala de gamla. Någon enstaka gång vann jag och kunde betala tillbaka lite, men det blev en karusell som snurrade allt fortare.

Margareta Börjesson beskriver det som om hon befann sig i en annan värld. Som om hon satt vid sidan av sig själv och tittade på en person som var hon, men som hon inte kände igen.

– Det var otäckt. Jag har alltid varit en ordentlig människa, trots att jag var otrogen med mannen min ganska länge innan vi bestämde oss för varandra. Men i övrigt har jag varit väldigt laglydig. Här blev jag en annan. Jag visste att jag kunde bestämma mig för att låta bli men jag spelade ändå. Det var som om jag inte kunde fatta rätt beslut. Den här funkade inte, säger hon och pekar på huvudet med gråa lockar.

– Jag skämdes som en hund. Men jag gjorde det ändå.

Nätterna var värst. Långt efter att mannen somnat låg hon och vred på sig. Hur skulle det gå? Vad händer när det brakar?

Och brakade gjorde det.

Den dag mannen föll ner på knä och friade till henne. Då kunde hon inte längre hålla uppe fasaden.

– Först då fick jag kraft att tala om hur sketet det var. Jag hade gått över massor av gränser för mitt eget beteende, jag hade lånat pengar av honom utan att tala om att jag gjort slut på mina. Det var den värsta kvällen i mitt liv, men också en lättnad att få ur sig det här.

Han lämnade henne.

Hon fick flytta ur lägenheten som var hans från början och så småningom flytta in i ett mindre hus i Roslagen. Helt utblottad.

– Då fanns det inte ens tröst i spelandet.

Trots den stora skammen bestämde hon sig för att berätta för alla. Reaktionerna var olika. Många vänner försvann, men exmannen, sönerna och den trognaste vännen fanns där.

Hon var uppe i Sociala delegationen på ett socialtjänstkontor i Stockholm inför en massa ”gubbar” och bad om att få pengar till ett behandlingshem i Kolmården för spelberoende, men blev nekad med hänvisningen till att hon inte lyckats sluta förra gången. Att återvända till Beroendecentrum och få några samtal till var det som erbjöds.

För att förhindra återfall bad hon exmannen att ta hand om pensionen och ge henne pengar bara när hon skulle betala hyran eller elen. Hon tog kontakt med de kasinon där hon var registrerad och bönföll dem att inte låta henne spela.

Hon staplade ved. Gick långa promenader. Och skrev.

– Jag sysselsatte mig. Och ibland struntade jag i det och spelade i stället. Jag vet inte varför. Kanske för att det var för djävligt ändå, det gjorde ingen skillnad.

Skrivandet blev den främsta räddningen.

– Det blev min egenterapi, säger hon.

Efter att ha börjat blogga anonymt gav hon sig till känna, fick kontakt med andra som hade missbruksproblematik och fick stöd.

Margareta Börjesson har avhållit sig från att spela i några år nu. Och i dag är hon en av de 38 000 som är registrerade på Spelpaus. Men det krävs fortfarande ett aktivt beslut – varje dag. ”I dag spelar jag inte” och så likadant nästa dag ”I dag spelar jag inte heller”.

– Det känns hyfsat stabilt. Jag skäms inte så förbannat längre. Jag kan prata om det utan att känna att jag borde gömma mig. Som en god vän till mig sa: ”Någon gång får det fanimej vara färdigskämt. Man måste sluta att tycka att man är en stor skit, även om man är det”, säger hon.

Ögonen svämmar över. Tysta tårar rullar ner för hennes kind.

– Men smärtan går aldrig över. Mannen min, han är död nu, han skulle nog ha gillat att läsa min bok.