Visst kan man koka en ursoppa
Jag har funderat på om livet kan ha börjat vid ett blixtnedslag i en lämplig miljö. Energin borde göra att nya kombinationer av grundämnen uppstår – kanske någon gång i en form som kan föröka sig. Frågan verkar naturlig så någon borde ha funderat på den.
/Bertil Alander
Bild: Istock
Just detta experiment utfördes av kemisten Stanley Miller i mitten av 1950-talet. Vid den här tiden antog man att jordens tidiga atmosfär bestod av vätgas, metan, vatten och ammoniak och Miller ville testa vad som hände ifall en sådan gasblandning utsattes för energi. Han byggde därför en apparat som bestod av en halvliters glaskolv till hälften fylld med vatten. Kolven var ansluten med ett långt glasrör till en större glaskolv där två elektroder smälts in. Miller tömde anläggningen på luft, släppte in vätgas, metan och ammoniak och satte vattnet i kokning. Sedan kopplade han in en spänning om 10 000 volt och det bildades en blå gnista mellan elektroderna.
När Miller efter en vecka öppnade apparaten och analyserade vattnet hittade han aminosyrorna glycin, alanin och asparaginsyra. Det var ett fantastiskt genombrott att aminosyror, livets byggstenar, kan bildas från enkla gaser. En sådan här blandning av biomolekyler brukar kallas en ”ursoppa”.
En ursoppa är dock väldigt långt från liv. Låt oss tänka oss ett synnerligen oetiskt försök där vi kör en levande råtta i en mixer. Då skulle vi få en fantastisk ursoppa som innehåller alla beståndsdelar för liv. Vi kan dock vara säkra på att vi, oavsett hur många blixturladdningar vi skickar ner i råttröran, inte kommer att få tillbaka en levande råtta.
Det viktigaste med Millers försök var dock att visa att livets molekyler kan bildas genom att tillföra energi till ett system av lämpliga kemiska ämnen.
/Ulf Ellervik, professor i kemi, Lunds universitet
