Solsystemets häftigaste månar

Enceladus (Saturnus): Döljer flytande ocean

Radie: 252 km

Har den vitaste och mest reflekterande ytan i solsystemet.

Gejsrar kastar ut gas och is i ett område vid sydpolen som är fullt av sprickor. Gejsrarna avslöjar att det finns en flytande ocean under ytan.

Mycket av det utkastade materialet regnar ner på ytan igen, men resten sprids ut och bildar en diffus yttre ring kring Saturnus.

Europa (Jupiter): Kan gömma utomjordiskt liv

Radie: 1 561 km

En av de fyra Jupitermånar som upptäcktes av Galileo.

Under den frysta ytan finns troligen ett saltvattenhav, som kan innehålla dubbelt så mycket vatten som jordens oceaner.

Anses vara en av de mest lovande platserna för att leta efter utomjordiskt liv.

Titan (Saturnus): En planet för seglare

Radie: 2 575 km

Den enda månen i solsystemet med en tjock atmosfär och därmed väder. Luften består av kväve och metan.

På ytan finns sjöar och floder av flytande metan. Förutom jorden är Titan den enda världen i solsystemet där det skulle kunna gå att segla.

På ytan är det ungefär -179 grader Celsius. Forskare tror att vattenis har samma roll som sten och berggrund har på jorden. Kanske finns det även ”vulkaner” som spyr ut vatten i stället för lava.

Triton (Neptunus): Snurrar åt andra hållet

Radie: 1 353 km

Den enda månen i solsystemet som kretsar kring sin planet i motsatt riktning mot planetens egen rotation.

Kan vara en infångad dvärgplanet från asteroidbältet utanför Neptunus, Kuiperbältet. Det betyder i så fall att Triton är besläktad med dvärgplaneten Pluto.

Ytan är -235 grader Celsius, så kall att ytan är täckt med fryst kväve.

Trots kylan har Triton aktiva gejsrar.

Phobos (Mars): Riskerar att bli mångrus

Radie: 11 km

Den måne som kretsar närmast sin planet, bara 600 mil över ytan. Phobos gör tre varv runt Mars per dag.

Pytteliten. Kanske en infångad asteroid.

Inom 50 miljoner år kommer Phobos antingen att falla ner på Mars eller brytas sönder till grus.

Luna/månen (jorden): Drar sig bort från jorden

Radie: 1 738 km

Bildades troligen efter att en himlakropp stor som Mars kolliderade med jorden i solsystemets barndom.

Avlägsnar sig från jorden med ungefär 3,8 cm per år. Avståndet mäts med laser, som reflekteras mot speglar som lämnats på månytan av astronauter och av obemannade månsonder.

Sedd från jordens yta ser den nästan precis lika stor ut som solen. Det är därför vi ibland kan få totala solförmörkelser.

Io (Jupiter): Gravitationen flyttar berggrunden

Radie: 1 822 km

Mest vulkaniskt aktiva världen i solsystemet. Vulkanerna kan kasta upp tiotals kilometer höga fontäner av lava.

Grannmånarna Europa och Ganymedes drar i Io, på samma sätt som vår måne ger tidvatten på jorden – men kraftigare. På Io rör sig hela berggrunden upp mot 100 meter upp och ned. Friktionen från tidvattenkrafterna värmer upp Ios insida och driver vulkanismen.