Högg ved – och blev allvarligt sjuk

”Det var i maj 2018 som en 46-årig man kom in till infektionskliniken i Kristianstad. Han hade i fyra dagar haft feber, frossa och torrhosta. Blodprover visade att han hade normala halter av en viss typ av vita blodkroppar, så kallade B-celler, men lite sänkta halter av blodplättar.

Det gick också att se en viss förhöjning av så kallat C-reaktivt protein, CRP, något som skulle kunna tyda på en bakterieinfektion. Det var vår och årets influensasäsong, som är en virussmitta, var över. Så han lades in på avdelningen och fick ett slags penicillin, eftersom vi misstänkte att det kunde röra sig om en bakterieorsakad lunginflammation.

Dagen därpå röntgades hans lungor. De såg helt normala ut, men det kändes som att något inte riktigt stämde. Tanken var att han skulle gå hem, men eftersom han kissat mindre än normalt det senaste dygnet mätte vi olika markörer i urinprov med hjälp av en sticka. Provsvaret visade att han hade protein i urinen, något som kan betyda njursvikt. Han fick stanna kvar en natt till.

Dagen därpå hade hans njurvärde, det så kallade kreatininvärdet, trefaldigats – från 75 till 209. Det är högt! Samtidigt låg CRP kvar på samma nivå, vilket tydde på att det inte rörde sig om en bakterieinfektion – då hade det i stället stigit. Snarare handlade det om virus och därför togs penicillinet bort. Halten av blodplättar var fortsatt låg och dessutom hade patienten även utvecklat blodbrist. Hans Hb låg på 121, vilket är lite lågt för en man i hans ålder.

Vi försökte förstå vad det kunde handla om. Klassiska infektionsvägar är via smittad mat, vatten eller att man blivit smittad utomlands. Men ingen närstående var sjuk. Vi ville också förvissa oss om att han inte varit i exempelvis Liberia, där det kan finnas risk att bli smittad av blödarfeber. Men hans enda utlandsresa på senare tid var en weekendresa till den tyska staden Lübeck, två månader innan han insjuknade. Det tydde inte på någon exotisk smitta, och dessutom hade det gått lång tid.

På fritiden var mannen mycket ute i skog och mark. Han gillade att hugga ved och den här våren höll han dessutom på att hugga till ekstolpar till ett staket. När man är ute och arbetar i skogen finns det risk att drabbas av sjukdomar som smittar via vilda djur.

Jag och överläkare Josefin Frisk hade varit på fortbildning inom infektionsmedicin en vecka tidigare, och på den kursen diskuterades bland annat sorkfeber. De provresultat som mannen hade skulle kunna tyda på en sådan diagnos. Samtidigt var det väldigt osannolikt, eftersom sådan smitta aldrig tidigare setts i Skåne, utan främst förekom norr om Dalälven. För att vara på den säkra sidan tog vi ändå ett blodprov och skickade in det till Folkhälsomyndigheten för analys.

Dagen därpå visade det sig att han hade blött näsblod under natten, så vi undrade om det möjligen kunde vara någon form av inflammation i blodkärlen, så kallad vaskulit. Kombinationen hosta, näsblod och njursvikt skulle kunna peka mot en mycket allvarlig sjukdom som påverkar immunförsvaret, Wegeners granulomatos. Därför tog vi prov från hans blodkärl. Men det visade inte på någon påverkan. Vi tog också avföringsprov för att utesluta så kallad EHEC-smitta, som kommer från kolibakterier. Dessutom tog vi odlingar från näsa och svalg för andra ovanliga infektioner. Nu hade det gått fem dagar och han blev bara sjukare – och alla prover kom tillbaka blanka.

Lyckligtvis blev han därefter sakta bättre och kunde kissa normala mängder, vilket innebär att njurarna höll på att repa sig. Det syntes också på att hans kreatininvärde sänktes till normala nivåer. Det fanns då ingen anledning för honom att stanna kvar på avdelningen, men vi bestämde att ta nya blodprover efter tre dagar, så att det gick att följa hans njurvärden. Samma eftermiddag fick vi svar från Folkhälsomyndigheten att de hade hittat antikroppar i hans blod som var riktade mot puumalavirus, det virus som ligger bakom sorkfeber. En klassisk smittväg är att man städar ur sommarstugan eller en bod där sorkar vistats under vintern och att man då får i sig damm från torkat sorkkiss eller spillning. Troligen hade vår patient smittats när han höll på med veden eller ekstockarna, där sorkar hade kissat.

Det här var det första rapporterade fallet av sorkfeber i Skåne, så det blev en del uppmärksamhet. Det viktiga är att vi bör ha med detta i bakhuvudet när det kommer in patienter med underliga influensaliknande symtom. Det finns ingen behandling mot sorkfeber. Det man gör är att stötta med dropp, blod och i värsta fall dialysbehandling. Att veta att det är sorkfeber gör att vi kan undvika onödiga behandlingar och prover.

Det var bra att vi hade gått kursen så att vi kom att tänka på sorkfeber och tog provet. Nu har skånska sorkar samlats in för analys för att se hur vanlig smittan är. Den genetiska analysen av viruset visade att det inte liknade de sorkvirus som finns i norra Sverige, utan den variant som finns i Finland och Ryssland. Vi spekulerade därför i om sorken möjligen kan ha tagit båten från Sankt Petersburg …”.