Solkräm kan skada livet i havet

Solkrämernas jobb är att skydda oss mot solens UV-strålning. De aktiva ingredienserna i krämen kan skydda på kemisk väg eller på fysisk väg. Ämnena som erbjuder kemiskt skydd fångar upp energin i UV-strålningen och omvandlar den till värmestrålning; UV-strålning kommer in, värmestrålning kommer ut. Energiomvandlingen sker med hjälp av organiska molekyler. Den andra gruppen av aktiva ämnen, de som skyddar på fysisk väg, består av mineraler. De fungerar som pyttesmå speglar där mineralerna reflekterar UV-strålningen.

De vanligaste UV-reflekterande mineralerna i solkrämer är zinkoxid och titandioxid. De är välkända inom färgindustrin där de används som pigment i vit färg. Dessa ämnen efterlämnar följaktligen en vit hinna på huden, vilket kan uppfattas som oklädsamt. Men om mineralerna finfördelas ända ner till nanostorlek, miljarddelar av en meter, försvinner den vita hinnan. Solkrämer kan alltså innehålla nanopartiklar för att vi ska se snyggare ut med krämen på. Sådana pyttesmå partiklar får ibland helt andra egenskaper än större partiklar av samma ämne. Nanopartiklar kan exempelvis i vissa fall ta sig in i cellerna. Och i en ny studie visar forskare från Tyskland att nanopartiklar av zinkoxid påverkar immunförsvaret hos Östersjöns blåmusslor. Det aktiveras av nanopartiklarna och livslängden hos immunförsvarets celler förkortas.

Salthalten i Östersjön varierar ganska kraftigt över året och forskarna har undersökt hur detta samverkar med de skadliga effekterna av nanopartiklarna. Det visade sig att om musslorna exponeras för zinkoxid när salthalten är hög så förlorar deras immunförsvar förmågan att känna igen farliga bakterier och virus. När salthalten sjunker minskar effekten, men musslorna far ändå illa. Experimenten visar att musslorna har svårt att klara de låga salthalter som periodvis förekommer i Östersjön.

Blåmusslan i Östersjön har en nära släkting som lever i Medelhavet och det finns studier som indikerar att även den skadas av nanopartiklar av zinkoxid. Musslor är havens renhållningsverk. De filtrerar vattnet från organiska partiklar och omsätter näringsämnen. De är också en viktig födokälla för fiskar, sjöfåglar och marina däggdjur. Det finns alltså goda skäl till att undvika solkrämer som innehåller nanopartiklar av zinkoxid.

Det andra ämnet som ofta ingår i fysiska solskydd är titandioxid. Det anses vara mindre farligt för havsorganismer än zinkoxid. Men det finns studier som indikerar att nanopartiklar av titandioxid kan orsaka cancer vid inandning. Enligt EU:s regelverk är det därför förbjudet att använda titandioxid i sprejbara solskyddsmedel – förbudet gäller också för zinkoxid. Båda ämnena är dock tillåtna i vanliga solkrämer, där de får utgöra upp till 25 procent av den bruksklara produkten, oavsett om de är i nanoform eller inte.

Att hålla koll på de fysiska UV-skydden i solkrämerna är ganska lätt – det handlar nästan uteslutande om zinkoxid och titandioxid. Och tillverkarna är skyldiga att ange om det finns nanopartiklar i produkterna. Då ska det stå ”nano” i innehållsförteckningen.

Den andra gruppen av aktiva ingredienser, de som erbjuder ett kemiskt UV-skydd, är avsevärt mycket svårare att överblicka. Det finns nämligen en uppsjö av sådana ämnen och de har väldigt krångliga namn. Dessutom har många av dem flera namn. Ett exempel är 2-hydroxi-4-metoxibensofenon, som kallas för bensofenon-3 eller oxybenson (på engelska: oxybenzone) och ibland förkortas bp-3. Detta ämne, samt det närbesläktade ämnet bp-4, tillhör några av de vanligaste kemiska UV-skydden.

För lite drygt ett decennium sedan kom den första rapporten som visade att de kemiska UV-skydden i solkrämer kan skada korallrev. Det var forskare från Italien som utförde en serie experiment vid korallrev i fyra hav. Forskarna inneslöt små ko-rallklumpar i påsar direkt på reven. Sedan tillsatte de antingen UV-skyddande kemikalier (bp–3 var en av dem) eller små mängder med solkräm från en rad tillverkare i påsarna. Koraller i påsar utan solkrämstillsatser fungerade som kontroller.

Inom fyra dygn hade alla koraller som utsatts för solkrämerna och UV-skydden drabbats av blekning som är namnet på den sjukdom som uppstår när korallerna förlorar de fotosyntetiserande alger som de lever i symbios med. Det är algerna som ger korallerna deras färger, så när de försvinner blir korallerna kritvita. Om tillståndet varar för länge dör korallerna av näringsbrist. Forskarna kunde visa att de korallevande algerna blev extra känsliga för virusangrepp av UV-skydden och därför stötte korallerna bort dem. Blekning utgör ett stort hot mot korallreven och sjukdomens omfattning och utbredning har ökat i takt med de stigande temperaturer som följer med de pågående klimatförändringarna. Solkrämerna kan alltså förvärra situationen ytterligare, menar forskarna – som också har beräknat den totala mängden solkräm som hamnar i vattnet runt korallreven varje år. Och håll i er, det handlar om 4.000–6.000 ton.

Forskarna har utgått från att 80 miljoner turister besöker korallrev varje år. Dessa turister använder 16.000–25.000 ton solkräm, varav en fjärdedel (4.000–6.000 ton) hamnar i vattnet i samband med bad och strandnära duschning. Eftersom turisterna tränger ihop sig på några få platser så får 10 procent av världens koraller ta emot 90 procent av alla dessa ton med solkräm. Solkrämer utgör sannolikt ett hot mot korallerna i dessa regioner, menar forskarna.

Den här inledande rapporten har följts upp av ett antal mer detaljerade studier – bland annat har forskare undersökt hur nyfödda koraller påverkas av kemiska UV-skydd.

Koraller börjar sina liv som frisimmande små larver. De slår sig så småningom ned på botten där de växer fast och bildar ett skyddande skal – de utvecklas till en korallpolyp, själva byggstenen i en korallklump. Forskare från Israel och USA har detaljstuderat hur de två kemiska UV-skydden bp-3 och bp-4 påverkar korallarver av arten Stylophora pistillata. När larverna utsattes för UV-skydden avbröts deras frisimmande fas och de sökte sig ned på botten där de växte fast i förtid. Dessa larver gav upphov till kraftigt deformerade polyper.

Ett korallrev är hem åt en mängd olika sorters organismer. Ett amerikanskt forskarteam har undersökt hur solkrämer påverkar några av dem. Experimenten utfördes i akvarier där plattmaskar, kiselalger, anemoner och mjukkoraller fick förhållandevis höga doser (upp till 0,26 milliliter per liter vatten) av en kommersiell solkräm som innehöll bp-3 samt en rad andra kemiska UV-filter. Solkrämen försämrade tillväxten hos alla organismer som ingick i försöket. De här organismerna är viktiga byten för många av revens rovdjur, som små och stora fiskar, kräftdjur, nakensnäckor och sköldpaddor.

Det här är bara ett axplock av alla studier som har visat att de aktiva ingredienserna i solkrämer kan skada en mängd olika havsorganismer. Men det innebär inte nödvändigtvis att solbadande orsakar den här sortens skador. Det leder visserligen till att tusentals ton med solkrämer hamnar i vattnet varje år. Men havet är som bekant djupt – och väldigt stort. Frågan är om solkrämsinsmetade badturister kan förorena vattnet till en sådan grad att det uppstår skador på det marina livet.

När det gäller exempelvis korallreven så visar experimenten som de italienska forskarna utförde (se ovan) att bp-3 orsakar ko-rallblekning vid så låga nivåer som 10 mikroliter bp-3 per liter vatten (en mikroliter är en miljondels liter). De få mätningar som har utförts i vattnen vid populära badorter visar att nivåerna vanligtvis är avsevärt lägre. Men experiment pågår vanligtvis under en förhållandevis kort period, från dagar upp till några veckor. Badsäsongen är avsevärt längre än så. Det är därför troligt att kustnära havsorganismer utsätts för låga koncentrationer av UV-skyddande ämnen under förhållandevis långa perioder. Om ämnena lagras i organismernas vävnader så borde de kunna nå farliga nivåer med tiden. Vill man undersöka den här processen är maneter de perfekta försöksdjuren. Deras kroppar består av en geléaktig massa som omsätter stora mängder vatten, ungefär som tvättsvampar som tar upp alla möjliga partiklar och ämnen från vattnet.

Palau är en liten önation i Mikronesien och ett paradis för dykare och snorklare. Palaus korallrev är mycket artrika och förhållandevis välbevarade – och siktdjupet i vattnet är gott. Ett av nationens turistmål är Jellyfish lake, en saltvattensjö som är full av maneter. En undersökning som utfördes på uppdrag av Palaus myndigheter visar att halterna av bp-3 och flera andra UV-skyddande ämnen är avsevärt högre i maneternas vävnad än i sjövattnet. Maneterna tar alltså upp dessa ämnen och lagrar dem i sina kroppar. Undersökningar visar också att det finns förhållandevis höga halter av solskyddspreparat i sjöns bottensediment. Dessutom hittades UV-skyddande ämnen i andra sjöar, som sällan besöks av turister.

Palau är den första nationen i världen som på eget bevåg har infört omfattande restriktioner mot UV-skyddande ämnen. Sedan årsskiftet 2020 har ett tiotal av dem blivit förbjudna – bp-3 finns med på listan. EU tillåter dessa ingredienser. Det finns dock regler för hur höga koncentrationer krämerna får innehålla. Men Palau har alltså infört totalförbud mot dem. Vid nästa årsskifte kommer även Hawaii att införa totalförbud mot bp-3, samt mot ett annat UV-skyddande ämne som kallas oktinoxat.

Vi avslutar med att försöka besvara frågan: Hur pass farliga är de här ämnena för oss?

Förra året kom en uppmärksammad rapport från USA:s livsmedels- och läkemedelsmyndighet FDA. Den visar att kemiska UV-skydd kan ta sig igenom huden och hamna i blodet i oväntat höga koncentrationer. Fyra UV-skydd ingick i studien. Ett av dem var avobenson, även vår gamle bekant bp-3 var med. Samtliga ämnen överskred de gränsvärden som FDA har satt upp. Det behöver inte betyda att de är farliga – men det visar att UV-skyddens hälsoeffekter måste undersökas noggrannare, menar forskarna på FDA.

Även om dessa forskningsresultat kan verka skrämmande så är alla experter överens: Det är farligare att avstå från att använda solkrämer än att använda dem. Solkrämerna bör dock ses som ett komplement till solkläder, hattar och solglasögon. Försök att undvika solkrämer som endast innehåller kemiska UV-skydd. Välj i stället dem som är baserade på fysiska UV-skydd – och försök undvika nanopartiklar. Det är dock inte så lätt – det blir tydligt efter en djupdykning i mitt eget badrumsskåp. Där hittar jag en solkräm för barn med hög skyddsfaktor. Den är av ett välkänt märke. Till min förvåning har den ingen innehållsförteckning. Tydligen har vi köpt den i ett land där det inte är ett krav. Jag googlar upp innehållsförteckningen och ägnar flera timmar åt att försöka förstå vad de drygt 25 olika ingredienserna har för funktioner (se faktaruta). Solkrämen innehåller ett fysiskt UV-skydd i form av titandioxid, i nanoform. Dessutom innehåller den tre kemiska UV-skyddande ämnen, varav två har visats ge skador på koraller vid höga koncentrationer. Ett av dem är avobenson, som enligt FDA kan passera huden och vidare in blodet. Det känns inte så barnvänligt.