Science fiction i verkligheten

Det här är en artikel från 2020.

Under många årtionden har vi gång på gång fått uppleva att sådant som förr bara fanns i böcker och på film numera finns överallt omkring oss. Rymdfärder, hemdatorer, mobiltelefoner och mycket annat har gått från att vara tekniska fantasier till att förändra vardagen. I år har ett nytt sådant genombrott skett, menar litteraturvetaren och science fiction-forskaren Jerry Määttä, vid Stockholms universitet:

– Bildtelefoner! De har funnits i fiktionen sedan slutet av 1800-talet. Skype och liknande har funnits länge, men den här våren har vi använt bildtelefoni dagligen på ett helt annat sätt än tidigare, säger Jerry Määttä.

Ända sedan telefoner började bli vanliga har det funnits fantasier om att samtidigt kunna se den man pratar med. Första gången idén skildrades var kanske av Michel Verne, son till Jules Verne, i en novell författad drygt ett decennium efter att telefonen uppfanns. Bildtelefonen har varit ett standardinslag i alla slags futuristiska skildringar. Under tiden har olika system för bildtelefoni uppfunnits gång på gång utan att faktiskt slå igenom.

Sedan slog coronaviruset till, och många typer av möten och undervisning gick över till videokonferens. Plötsligt var det en del av den gemensamma vardagen att prata på avstånd och samtidigt se varandra på en skärm.

Science fiction, sf, är berättelser som utspelar sig i fiktiva framtider, som kan innehålla mer eller mindre sannolika ingredienser. Ordet ”science” antyder att det finns en anknytning till naturvetenskapen, och det var också tanken hos redaktören och förläggaren Hugo Gernsback som myntade uttrycket science fiction på 1920-talet. Till skillnad från andra former av fantastik, som fantasy eller skräck, brukar science fiction utgå från kända företeelser, och åtminstone i någon mån hålla sig till scenarier som skulle kunna inträffa i framtiden givet dagens kunskap. Kopplingen till faktisk vetenskap behöver inte nödvändigtvis vara särskilt stark. De visionära författarna kan inte heller förutspå framtiden. Så hur ser kopplingen mellan sf och verklighet ut?

Vissa forskare som studerar science fiction betraktar berättelserna som ett värdefullt verktyg för att förstå nya företeelser i samhället. I somras kom till exempel en studie av den brittiske forskaren Mike Ryder, där han beskriver hur författaren Frederik Pohl (1919–2013) redan på 1950-talet skildrade högaktuella fenomen i vår samtid: överkonsumtion, överproduktion och överallt närvarande reklam. Mike Ryder betonar i sin uppsats att både politiker och samhällsteoretiker bör kunna dra nytta av hur sf-författare har tänkt igenom möjliga konsekvenser kring olika uppfinningar och samtidsföreteelser.

Spekulativa framtidsscenarier används också av organisationer och regeringar som förbereder sig för okända förändringar. Den kanadensiske sf-författaren Karl Schroeder arbetar även som konsult inom ”strategic foresight” som det kallas. Han betonar att inte heller detta går ut på att försöka förutsäga framtiden, utan beskriver det som en metod som kan hjälpa organisationer att bygga upp motståndskraft och anpassningsförmåga för att möta det oväntade.

Många förändringar får följdeffekter som kan tyckas uppenbara i efterhand, men som var svåra att se i förväg. En inflytelserik sf-redaktör vid namn Gardner Dozois lär ha sagt att en sf-författares uppgift är att lägga märke till bilen och biografen och förutsäga drive in-bio – men att inte stanna där, utan extrapolera vidare till den sexuella revolutionen. Den här tankegången illustrerar att det inte är så enkelt att förutsäga konsekvenserna av ett tekniskt eller vetenskapligt genombrott. Sf-författare har ofta varit exceptionellt dåliga på att förutsäga de sociala konsekvenserna av de häpnadsväckande uppfinningarna.

Men handlar science fiction egentligen alls om framtiden? Det anser inte alla, förklarar Jerry Määttä:

– Det finns många litteraturvetare som menar att det enda som är viktigt är vad sf säger om här och nu.

Jerry Määttä citerar författaren Kim Stanley Robinson (1952–) som brukar säga att ”science fiction är vår tids realism”. Med det menar Robinson att science fiction är bättre än annan litteratur på att fånga känslan och innebörden i att leva i en tid som vår, då allt ständigt förändras.

– Sf handlar då inte om att fly verkligheten, utan om att fånga den extra noga, säger Jerry Määttä.

Kim Stanley Robinson har doktorerat på en avhandling om sf-författaren Philip K. Dick, och funderat mycket på hur genren fungerar. I en föreläsning för Center for Values in Medicine, Science, and Technology (University of Texas, USA) förklarar Kim Stanley Robinson hur han tänker sig att sf verkar på två sätt samtidigt: Dels genom att försöka beskriva en möjlig – om än inte alltid sannolik – framtid, dels genom att vara en tolkning av eller metafor för sin samtid. Den som vill ha en känsla av hur det var att leva på 1950-talet bör läsa den tidens science fiction, menar han.

När allt förändras är science fiction i sig självt inget undantag. Det går mode i vad som är populärt och som säljer. Sf samspelar med det omgivande samhället, genom att författare tar till sig impulser från populärvetenskap och samtida teknikutveckling, och genom att författarnas fantasier och visioner om framtida tillämpningar inspirerar nya forskare och ingenjörer.

En av dem är entreprenören Elon Musk, som inte sticker under stol med sina influenser. Ett av hans företag, SpaceX, stod i somras för den första uppsändningen av astronauter från amerikansk mark sedan rymdfärjeprogrammet lades ned 2011. Elon Musk talar gärna om sf, och uppkallade till exempel de fartyg som används som landningsplattformar för raketer efter intelligenta autonoma rymdskepp från den brittiska författaren Iain M. Banks roman The Player of Games. (Plattformarna heter Of course I still love you och Just read the instructions).

Från att förr ha varit ett obskyrt specialintresse i en ganska avgränsad grupp av författare och läsare har science fiction allt mer blivit till kulturellt allmängods. Det visar sig på många sätt.

– Populärvetenskapliga tv-program lånar gärna sitt formspråk, sina kameravinklar och effekter, från science fiction-film, säger Jerry Määttä.

Forskarna själva använder också science fiction, både som utgångspunkt för att förklara sin forskning, och som inpiration. En studie från 2018 ger ett exempel: Konferensbidrag inom ämnet människa-datorinteraktion nämner ofta science fiction, och att det har blivit allt vanligare under 2000-talet.

Samtidigt har science fiction dragits med ett dåligt rykte och ofta förknippats med såväl pseudovetenskap som rent trams. Medan vissa tongivande författare har varit välutbildade inom olika vetenskapsområden och intresserade av att göra sina berättelser verklighetsförankrade, har andra mest velat skriva kittlande berättelser. De bygger då vidare på spännande detaljer i tidigare verk utan att bekymra sig över vad som vore möjligt i verkligheten eller inte.

Ibland döljs skarvarna i berättelsen bakom dimridåer i form av så kallat ”technobabble” – ett futuristiskt teknikspråk som inte alltid har någon genomtänkt betydelse men som ofta anspelar på aktuell vetenskap och teknik.

Men det är inte alltid som den tekniska och vetenskapliga inramningen av en sf-berättelse ens är viktig. Sf-författaren Ursula K. Le Guin (1929–2018) skrev i ett förord till sin roman Mörkrets vänstra hand (The left hand of darkness) att science fiction kan fungera som metafor. ”Den här boken är inte extrapolerande. Om du vill kan du läsa den, och mycket annan science fiction, som ett tankeexperiment”, skrev hon. Boken skildrar en värld som på ytan är mycket olik vår, en planet där människorna har förändrats så att de vanligtvis inte har något kön – det är bara i brunstfasen, som kallas kemmer, som de utvecklar manliga eller kvinnliga attribut, olika från gång till gång. ”Jag beskriver vissa aspekter av den psykologiska verkligheten på författarens sätt, vilket är att uppfinna omsorgsfullt indirekta lögner”, skrev Le Guin. Sådana poetiska ”lögner” kan säga något mer om verkligheten än berättelser som eftersträvar att på ett realistiskt sätt avbilda världen omkring oss.

Framtidsvisioner och tankeexperiment kan vara av olika slag. Några av dem går ut på att utforska vad det innebär att vara människa. Andra fokuserar på den yttre världen och vilka möjligheter den rymmer. Vissa sf-idéer slår rot hos forskare och ingenjörer. Några blir inspirerade till att bli forskare och ta reda på mer om fenomen i rymden eller materien. Andra, som Elon Musk, vill försöka förverkliga de tekniska framsteg som de först sett i sf. Men det är inte bara att se något på film och sedan uppfinna det. Verkligheten bjuder på egna utmaningar, och resultatet kan i vissa fall bli helt annorlunda.

Jerry Määttä tar artificiell intelligens som exempel. Vi har i dag många exempel på sådant som kallas AI, men den är inte smart på det generella vis som beskrivs i sf. Vi har maskiner som klarar att ställa medicinska diagnoser, men till skillnad från den holografiska läkaren i tv-serien Star Trek: Voyager har de inte tillstymmelsen till personlighet.

Nu är ju inte historien slut här, och utvecklingen fortsätter. Ingen vet om det ens är möjligt att skapa den typ av AI som vi vant oss vid att möta i sf. Från forskningsinstitutioner världen över kommer allt mer avancerade uppfinningar, men de kommer alldeles säkert inte att bli exakt som vi förväntar oss. Antagligen kommer vi att titta tillbaka på vår tids idéer om framtidens teknik och samhälle ungefär på det sätt som vi i dag ser på 1900-talets färgsprakande skildringar av strålpistoler och rymdraketer.