Fanns kirskål innan gran?

Jag skulle tro att de flesta som har haft trädgård någon gång har stött på kirskål – ett ogräs som bara de mest entusiastiska ogräsätarna kan älska i form av paj eller soppa. Den har en ganska söt och stickig smak, med lite drag av både kvanne och libsticka, men också tvål, om ni frågar mig. Växten får vackra flockblommor på sommaren och ett bladverk som egentligen inte alls är fult. Man skulle nästan kunna tycka om kirskål, om det inte vore för att växten liksom tar sig in och tar över där man hellre vill ha annat och mer rart på platsen. I hela mitt liv har jag fått höra att det var en munk från Europa som tog med sig kirskål för att odla i sin frodiga klosterträdgård, till lycka för bröderna i orden. En bra historia som trädgårdsägare gärna berättar, som nu visar sig inte stämma.

Tack vare utveckling av ny arkeologisk teknik och kanske framför allt nya sätt att resonera, ställa frågor och samarbeta tvärvetenskapligt, har forskare under 2000-talet gjort stora framsteg inom arkeobotanik.

Konsten att bruka jorden tros ha kommit till Sverige för cirka 6 000 år sedan. Ofta har arkeologer beskrivit de första 5 000 åren av odlande som erbarmligt enahanda och torftigt. Några trädgårdsväxter hade det inte varit tal om, varken till nytta eller nöje. Det har sagts att det dröjde ända tills klosterväsendet på 1100-talet nådde Sverige, innan några betydande mängder nya växter tog sig hit. Storyn har passat bra in i både den historia svensken har velat skriva om sig själv som den härjande vikingen och krigaren, och den har passat in i resten av Europas sätt att se på de okultiverade nordborna.

Men resultaten av de senaste årens forskning visar delvis en annan bild. Den förtäljer inte hur kirskålen kom hit, men nej, det var inte en invandrad munk som älskade kirskålssoppa som var först med att odla det förhatliga ogräset. Arkeobotaniker har hittat rester av kirskålsodling i ett område nära nuvarande Söderköping, som är från någon gång mellan år 600 och år 1 000, och man har hittat spår av kirskål även i material från stenåldern. Med stor behållning har jag läst om bland annat detta och många av de senaste årens nya rön inom arkeobotanik i det första bandet av tre i Svensk trädgårdshistoria – Förhistoria till medeltid, nyligen utgiven av Kungl. Vitterhetsakademien. Där finner man bland annat listor över växter från stenåldern och framåt som man har hittat spår av.

Konsten att odla jorden spred sig snabbt och på ett par hundra år spred sig de odlande folken upp till Mälardalen. Det mesta såg förstås mycket annorlunda ut jämfört med i dag. Men jag fascineras av att förflyttningen gjordes i ett landskap där det inte fanns gran, men kirskål. Granar fanns på spridda ställen i norra Sverige men inte i till exempel Småland. Den stora utbredningen av gran tog fart först för ungefär 4 000 år sedan, alltså 2 000 år efter de första ”bönderna”. Det är inte helt klarlagt hur det gick till men man tror att den stora invandringen av gran från sydöst men att den också sakta tog sig söderut från norr, där den redan för väldigt många tusen år sedan kommit in från nordöst. En av anledningarna till att granen fick fäste tros vara att den ogillas av betande djur, och när djurhållning blev en allt viktigare del av jordbruket valde de skogsbetande djuren att äta andra träd, vilket gav granen större möjligheter att breda ut sig. Samma sak gäller i de odlade skogar vi har i dag: Granen ratas av älgar och rådjur. Nu hotas i stället granen av bland annat ett varmare klimat, stormar, svampar och insekter. Om det kan du läsa här.