Jag vill förundras

När bilderna från Kapitolium spreds den 6:e januari satt jag som många andra och häpnade framför skärmen. Det till synes oöverlagda och karnevalslika förde tankarna till rockfestivaler snarare än en medveten politisk aktion. Men i efterhand framkom det hur noga den planlagts.

Stormningen av USA:s kongress kan ses som kulmen på en populistisk våg, som sköljt fram även på vår sida om Atlanten. Populisterna manar till känslan av att en politisk elit har svikit det folk som den är vald att företräda. ”Drain the swamp!” som Donald Trump sa.

Nu sitter en annan president i Vita huset, men jag tror att vi fortfarande har ett behov av att förstå vad som ledde fram till den 6:e januari. De statsvetare som Mats Almegård talar med i sitt reportage undersöker den spänning som finns inbyggd i alla representativa demokratier – den mellan väljarna och de valda. Det är för att bättre kunna navigera i våra liv och det samhälle vi bygger gemensamt som vi har statsvetenskaplig forskning, och det är också det vi har en tidning som Forskning & Framsteg till.

Det här är mitt första nummer som chefredaktör. Jag vill att Forskning & Framsteg ska närma sig vår tids stora frågor med vetenskapsjournalistiken som redskap. När jag pratade med min kollega Per Snaprud häromdagen ställde han frågan om vad som är mänsklighetens bästa idé hittills. Vi enades om den vetenskapliga metoden. Det är den bästa vägen till kunskap och underlag till handling som vi har.

Att jag och Per kunde prata i samma rum utan att oroa oss nämnvärt beror på att han redan har haft covid-19. Hur det påverkade hans luktsinne kan du läsa om i Oskar Alex personliga reportage. Vi har också premiär för F&F:s nya podd där jag, Oskar och Per bland annat pratar om luktträning.

På samma sätt som vi behöver analysera demokratins dynamik, så måste vi förstå hur vi kan ställa om till ett mer hållbart samhälle. Ett steg är att bevara den biologiska mångfalden genom att underlätta för de vilda biarter som står för en stor del av pollineringen. Anna Froster berättar om hur hennes svägerska funderade på att ställa bikupor på taket till sitt it-företag. En till synes god idé, som fick Anna att undersöka vad som hjälper och vad som kanske stjälper vildbinas livsmöjligheter.

Att placera ut bikupor är ett exempel på när människan försöker åtgärda ett problem genom att skapa ett annat, något som Marie Alpman pratar om med författaren Elizabeth Kolbert. Marie skriver också om ett mer välriktat sätt att minska miljöpåverkan, nämligen att ersätta fossila fartygsbränslen med segelkraft.

Det jag har saknat mest under pandemin är den förundran som så mycket lättare uppstår tillsammans med andra människor eller i mötet med nya platser. Som tur är hittar jag förundran även i andra sammanhang, till exempel inom vetenskapsjournalistiken.

Anna Davour skriver om hur människan först nyligen har utvecklat verktyg som kan förklara de radioblixtar som forsar genom rymden, och kan ge oss nycklar till minst en av kosmologins stora gåtor. De horisonter som Annas text öppnar fyller mig med hänförelse och får mig att utbrista ett av mina favoritord. Det finns nämligen tre bokstäver som jag önskar att alla ska få uttala så ofta som möjligt: Wow!