Vänd dig mot skogen

Det har varit en skogssommar i år. Kanske är det till och med ett skogsår. Som så många under pandemin styrde jag inåt landet på semestern.

Ett par dagar efter att Dalademokraten rapporterat om besöksrekord tog vi oss till Fulufjällets nationalpark. Vi hade tur – det var söndagskväll när vi kom och köerna var som bortblåsta. Med lagom mycket sällskap lät vi oss stänkas ner intill Njupeskärs 93 meter höga vattenstråle. Och vi var helt ostörda vid Old Tjikko, granen som med sitt snart 10 000-åriga rotsystem anses vara världens äldsta träd.

Det om något inbjuder till ödmjukhet inför naturen.

På Björkberget ovanför Siljansnäs var träden nedbrunna – i alla fall längs en liten bit av den familjevänliga stigen vid Naturum Dalarna. Där hade vegetationen börjat spira så smått efter en naturvårdsbränning.

Jag la särskilt märke till naturvårdsbränningen eftersom tiden före semestern präglats av viss förväntan. Under några veckor låg reportern Anna Liljemalm och fotografen Sara Mac Key beredda att rycka ut för reportaget som är det här numrets omslag. Även om naturvårdsbränningar är planerade och kontrollerade så ska mycket klaffa. Väder och vind måste helt enkelt vara rätt, vilket gör att bränningarna ofta ställs in i sista stund.

Därför drog jag en suck av lättnad när Anna la ut en bild på Instagram – samma bild som du ser på högersidan av det här uppslaget. Med brinnande skog i bakgrunden sitter hon i lugnan ro och antecknar i sitt block.

Nu var reportaget äntligen på gång!

Ett år som detta, med katastrofala gigantiska bränder på så många håll i världen, kan man undra varför vi ska tända på skogen medvetet. Men som Anna skriver så har skogar alltid brunnit och det finns många arter som är beroende av att skogen brinner med jämna mellanrum.

Och inte minst, genom att elda lagom och kontrollerat så minskar vi riskerna för de megabränder som utöver den synliga förstörelsen kan mäta sig med flygbranschen i negativ klimatpåverkan.

När vi hade passerat naturvårdsbränningen kom ett lövskogsparti längs den pedagogiskt upplagda stigen i Siljansnäs. I den fuktiga marken hittade vi säsongens första karljohan. Sedan dess har det blivit tydligt att det är ett riktigt bra svampår. För den som, liksom jag, inte är någon van svampplockare, kan det vara en god idé att ta det försiktigt.

I det här numret av F&F går journalisten och biologen Anna Froster och svampforskaren Anders Dahlberg igenom de farligaste svamparna – och förklarar hur och varför de är så giftiga. Dessutom söker de svaren på varför hallucinogena svampar tycks lindra depression. Det är något som det forskas allt mer om internationellt – och numera i en studie vid Karolinska institutet.

Anna Froster och Anders Dahlberg är även gäster i det senaste avsnittet av vår podd. Den heter Forskning & Framsteg precis som tidningen och började sändas i våras.

God läsning och lyssning!