Anmälningarna för många – nya fusknämnden fick inleda med att utöka

Den 1 januari år 2020 inrättades myndigheten Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, NPOF, som ska utreda misstankar om oredlighet i forskning i form av fabricering, förfalskning eller plagiering. Tidigare har det varit lärosätenas eget ansvar.

Ett aktuellt exempel på ärenden som prövas i nämnden är en forskare vid Lunds universitet som fälldes för plagiering nu i september. Forskaren hade använt delar av en masteruppsats, skriven av studenter, i en vetenskaplig artikel utan att inkludera studenterna som medförfattare.

F&F ställer fem frågor till Margaretha Fahlgren, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och en av ledamöterna i nämnden. Det var hon som ledde den statliga utredning som lade fram förslaget om att inrätta myndigheten i sitt slutbetänkande år 2017.

1. | NPOF fyller snart två år. Hur känns det?

– Det känns bra. Vi har haft en intensiv start – utredningen hade uppskattat att vi skulle få in omkring 15 till 20 ärenden per år, men bara under 2020 inkom 46 ärenden. En förklaring kan vara att det nu finns möjlighet att anmäla direkt till NPOF, och dessutom anonymt, i stället för att som tidigare gå via lärosätet.

2. | Av de 46 ärenden som kom in under 2020 hann ni ta beslut i 25. Mäktar ni med?

– Vi har behövt anställa fler personer på kansliet för att klara av ärenden i den takt vi önskar – vilket vi är på god väg att göra nu. De ärenden vi hanterar är allvarliga och får inte ta för lång tid att utreda, men samtidigt måste det göras grundligt.

– Någonting som kan ta tid är sökandet efter opartiska sakkunniga som kan yttra sig, vilket inte alltid är lätt inom forskarvärlden där många tidigare har samarbetat med varandra.

3. | Ser ni några mönster eller trender bland ärendena ni hanterat hittills?

– En hel del ärenden handlar egentligen om personkonflikter. Det kan röra sig om en osund miljö där folk blir ovänner, och så slutar det med att någon anklagas för oredlig forskning. Trots att det inte rör sig om oredlighet väcker det andra viktiga frågor om vad som är en sund forskningsmiljö. Det är någonting som verkligen behöver arbetas med på lärosätesnivå.

4. | Du ledde utredningen som mynnade ut i förslaget om en helt ny myndighet. Vilka var de främsta problemen ni lyfte fram och ville lösa?

– Dels såg vi att misstankar om oredlighet utreddes på olika sätt i olika delar av landet. Det saknades även en allmän dialog kring oredlighet lärosätena emellan – snarare satt alla med ”sitt”.

– Målet med NPOF var att få en större likhet i bedömningarna och göra processen mer transparent, exempelvis med vår årsrapport där alla kan överblicka de ärenden och beslut som förekom under året.

– Utredningen ledde även till att det numera är lagfäst att forskare måste ha kunskap om vad som är god forskningssed. Tidigare kunde forskare säga att de ”inte visste”, som en ursäkt. Den förändringen tror jag att många inom forskarvärlden fortfarande inte har koll på.

5. | Mitt under utredningen briserade Macchiarini-skandalen vid Karolinska institutet. Hur påverkade det er?

– Vi mötte en stor öppenhet från lärosätena, och en uppfattning om att utredningen verkligen behövdes. Utan Macchiarini kanske de hade varit mer benägna att säga ”det här tar vi hand om själva.” Nu blev det i stället tydligt att systemet som fanns inte räckte till.