IS-kvinnors främsta roll: Göra reklam för livet som jihadist

5 frågor till Marco Nilsson, docent i statsvetenskap vid Jönköping University. Han leder också forskningsprojektet Efter kalifatet – Mobilisering av kvinnor och män i den salafi-jihadistiska miljön i Sverige.

1 | Vilka var kvinnorna som reste till Syrien för att stötta IS?

– En grupp var redan gifta med män som ville åka dit, och följde med. En annan grupp åkte dit för att gifta sig, delvis baserat på en romantiserad bild av livet som jihadist. Dessa kvinnor tenderar att vara yngre och är ofta själva födda i Sverige.

2 | Vad fick de göra när de kom dit?

– De västerländska ”jihadistfruarna” har generellt levt ganska isolerat från lokalbefolkningen, och stannat hemma samt uppfostrat barnen medan männen krigade. Många kvinnor har dock haft någon sorts internetkontakt med omvärlden, vilket är deras kanske viktigaste jobb i IS ögon.

– Främst handlar det om att göra reklam på sociala medier och rekrytera mer folk, till exempel genom att måla upp en förhärligad bild av livet hos IS. Där finns det en efterfrågan på jihadister, medan det i Sverige finns ett utbud. Målgruppen för reklamen är främst personer som bor i socioekonomiskt utsatta områden och därför riskerar att radikaliseras då de är missnöjda med sina liv.

– IS behöver även kvinnor för att kunna påstå att de har ett legitimt samhällsbygge på gång – ett kalifat. Där är särskilt utländska jihadister attraktiva då de ger en sorts global legitimitet. Till skillnad från talibanerna har ju IS globala ambitioner, och då är det viktigt att ha med människor från hela världen.

3 | Utgör återvändande IS-kvinnor ett hot?

– Oron om återvändande kvinnor handlar mindre om att de ska utföra terrordåd, utan mer om deras roll som överförare av den jihadistiska kulturen – vilket också är en säkerhetsrisk.

– Det innebär att de hjälper kulturen att överleva, genom att sprida jihadistiska idéer till nya personer och stötta andra i umgängeskretsen, exempelvis andra återvändare. Därmed minskar chansen att personer i kvinnornas omgivning kommer i kontakt med nya tankar och idéer som kan hjälpa dem att avradikaliseras.

– Allt detta förutsätter att kvinnorna fortfarande är positivt inställda till IS, förstås. Kvinnor som tidigare återvänt har varit mer desillusionerade, men de har å andra sidan ofta självmant lämnat området och flyttat tillbaka. De tre aktuella kvinnorna blev i stället utvisade och är sannolikt därför mer radikaliserade, vilket även är de kurdiska myndigheternas bedömning.

4 | De tre kvinnorna anlände till Arlanda i början av september med sina barn. Vad händer nu?

– Två av kvinnorna anhölls och misstänks för krigsförbrytelser, men jag undrar om sådana åtal verkligen skulle hålla. (Reds. anmärkning: De två kvinnorna släpptes dagen efter men misstankarna kvarstår.) Tidigare har man inte ens lyckats döma män för den sortens brott utan att ha exempelvis videobevisning från en avrättning, och kvinnor har inte alls sådana roller. Risken är stor att det saknas tillräcklig bevisning och att de snarare utreds som en formalitet.

– I det fallet flyttar de till sina gamla hemkommuner och lever vidare, och vi har noll koll på vad de gör. Säpo kommer att försöka ha koll på dem, men även Säpo har begränsat med resurser. Däremot kan socialen bli involverade och bedöma att kvinnorna är olämpliga som föräldrar, och frånta dem vårdnaden av sina barn.

5 | Vilken är den vanligaste feluppfattningen om den här sortens radikaliserade kvinnor?

– Det tenderar att finnas en syn på dem som lättlurade, eller att de är offer som inte har fattat självständiga beslut. Men i botten finns ofta erfarenheter och åsikter som gör att kvinnorna inte känner sig som en del av det svenska samhället, och medvetet beslutar att gå med i eller stödja IS. Det är exempelvis inte ovanligt att kvinnor hetsar sina män och är mer radikala än dem.