”Tidöavtalet verkar vara skrivet av en planekonom”

För att nå klimatmålen måste vi ställa om våra industrier och transportsystem. En långtgående elektrifiering kan öka industrins konkurrenskraft och skapa nya jobb. Samtidigt innebär förändringarna att vårt behov av el blir uppemot dubbelt så stort som i dag.

Sverige är inte ensamt i omställningen. Hela världen investerar i förnybar energi. Det gäller inte minst sol- och vindkraft som blivit mycket billigare under de senaste decennierna. Det pågår också forskning om ny kärnkraftsteknik som på sikt skulle kunna ge lägre och mer förutsägbara kostnader.

Sverige har speciellt goda förutsättningar för både land- och havsbaserad vindkraft på grund av rika naturtillgångar, stor landyta och lång kustlinje.

Hur kommer då den nya regeringen att hantera den kommande elektrifieringen? Som så många andra har jag sökt svaren i Tidöavtalet.

Trots flera genomläsningar blir jag inte klok på det hela. Jag trodde att det var Ulf Kristerssons paradgren att ta hänsyn till industrins behov. Men icke. Tidöavtalet verkar vara skrivet av en planekonom från Sovjetunionens dagar. Här ska inte marknaden få styra, utan kärnkraft ska subventioneras till varje pris. Detta trots att Tidöavtalet på flera ställen anger att teknikneutralitet ska råda, vilket för de flesta betyder att inget teknikslag ska gynnas framför andra på marknaden.

Ny kärnkraft kan enligt de flesta bedömare finnas på plats tidigast om tio år, och kostnaderna är mycket osäkra. Därför är det förvisso logiskt att det i Tidöavtalet framgår att regeringen vill ge statliga lånegarantier på 400 miljarder kronor till investeringar i kärnkraft. Men på ett annat ställe kan man läsa att ”samtliga kraftslag ska ha likvärdiga spelregler” – vilket i sin tur motsägs av att det ska införas ”kortare tillståndsprocess och snabbspår för ny kärnkraft”.

Kärnkraftssubventionen blir än märkligare i ljuset av att det internationella energirådet (IEA) förutspår fortsatt minskade kostnader för sol- och vindkraft.

I rättvisans namn ska sägas att inte heller den förra regeringen lyckades underlätta för ny elproduktion. Vår forskning visar att nyinvesteringar i landbaserad vindkraft kan vara så gott som borta inom ett par år om inget drastiskt görs. Ett stort hinder är att kommuner kan säga nej till elproduktion utan att behöva beakta konsekvenserna.

I stället för att ensidigt satsa på kärnkraft borde den nya regeringen se möjligheten att ge Sverige en tätposition i omställningen och elektrifieringen av samhället. Det kräver enklare tillståndsprocesser, bättre samråd med lokalsamhällen och statliga pengar till kommuner där det byggs ny elproduktion, oberoende av teknik. Då kunde man prata om teknikneutralitet.

Om Tidöavtalet tolkas bokstavligt förlorar vi ett gyllene tillfälle att underlätta för ny elproduktion fram till 2030. Då får vi i stället sitta och vänta på ny kärnkraft till ett pris som ingen i dag känner till.