Klimatforskning från politikens perspektiv

Den franske författaren Romain Rolland tyckte att det saknades något i Sigmund Freuds kritik av religionen och skrev till honom om det han kallade en oceanisk känsla. Det är känslan av närvaro och tillhörighet med naturen, och kanske barnets närhet i en förälders famn. Psykoanalysens fader kände inte igen sig – han hade aldrig upplevt detta – men uteslöt inte att andra säkert upplevt känslan. I miljöpartistiska tidigare EU-parlamentarikern, språkröret och klimatminstern Isabella Lövins bok är oceankänslan både medlet och målet. Det är den hon vill bevara i relationen till naturen och det är den som vi måste odla för att motiveras att agera, menar hon.

På vägen till den känslan tar hon med läsaren på allt annat än oceaniska skildringar inifrån toppolitikens vardag, från tv-debatter som kräver snärtiga oneliners snarare än problematiserande utläggningar, till klimattoppmöten med oändliga förhandlingar om huruvida IPCC:s rapport ska ”välkomnas” eller ”noteras”. På vägen hinner hon så klart också referera mängder med klimatforskning, där kanske bottentrålningens effekter på koldioxidhalterna var min största aha-upplevelse.

Oceankänslan är en före detta toppolitikers bokslut och så klart argumenterar hon för det parti hon själv företrätt. Tar man bara med sig det i läsningen så kan den läsas med behållning oavsett egen eventuell partifärg.