Bild: Getty images

Så kan matematik ge säkrare domar

Matematiska metoder för att värdera bevis kan ge säkrare domar, enligt forskare. Men i domstolarna möter deras idéer motstånd.

Premium
Publicerad

Den 23 november 1996 klev 16-åriga Malin Lindström på en buss i Örnsköldsvik för att åka den nästan tre mil långa sträckan till Husum. Där skulle hon träffa en kompis för att slutföra ett skolarbete. Det var hennes första resa på egen hand och den skulle sluta med att hon träffade en person som tog hennes liv.

Nästan 24 år senare, den 2 oktober 2020, blev 25-årige Wissem Messaoudi skjuten till döds vid en busshållplats i Märsta. Mordet fångades på film av övervakningskameror i en buss och bilderna på skytten, en smal man med huva över huvudet, har använts flitigt när medierna har berättat om nya turer i det uppmärksammade fallet.

I en intervju med Sveriges television berättar Wissem Messaoudis pappa om de rättsliga turerna.

”Från livstid till frikänd, det är 180 grader. För oss, det skakade oss.”

Det han syftade på var att den man som misstänktes för mordet först dömdes i tingsrätten till livstids fängelse, sedan friades i hovrätten.

Också Malinmordet, som det har kommit att kallas, har fått stor uppmärksamhet, till stor del av samma skäl. Den man som snart kom att misstänkas för mordet fälldes först i tingsrätten men friades i hovrätten. Det var 1998. I somras tog hovrätten upp fallet på nytt, och fällde honom.

Domstolarnas skilda slutsater

En man fälldes, friades, och fälldes igen. En annan fälldes för att kort därefter frias. Hur kan domstolarna komma till så skilda slutsatser? I inget av fallen fanns nya, avgörande bevis. I stället handlar det om hur domstolarna ska hantera de bevis som lagts fram. En fråga där stor frihet tycks ha skapat en lika stor oenighet om hur friheten ska förvaltas.

Kan mer matematik råda bot på förvirringen?

I ett par hundra år styrdes svenska domstolar av vad som kallas en legal bevisprövning: Vilket värde ett bevis skulle ha slogs fast i föreskrifter och lagar. För att fälla någon i ett brottmål krävde till exempel lagstiftaren ”fullt bevis”, vilket till exempel kunde kräva två samstämmiga vittnesmål.

Eric Bylander är professor i processrätt vid Uppsala universitet.
Bild: Uppsala universitet

– Under en lång tid ansåg man inte att indicier kunde räcka för att fälla någon, säger Eric Bylander, professor i processrätt vid Uppsala universitet.

Vad domarna ansåg om bevisen skulle inte spela någon roll utan värdet fastslogs i lag. Från 1800-talet och framåt utvecklades en praxis som gjorde bevisprövningen allt friare, men det var först med den nya rättegångsbalken 1948 som den fria bevisprövningen slogs fast.

Därmed ökade domarnas makt väsentligt. Och, kan man tänka, deras förvirring. För hur i hela friden bär man sig åt för att värdera de bevis som läggs fram?

Värdera bevis

Länge famlade domarna, kanske inte i blindo men åtminstone i en påtaglig frånvaro av väg­ledning. Men så, i februari 2013, uppstod ett gräl mellan en man och en kvinna i en lägenhet i Södertälje. Grälet slutade med att kvinnan föll från balkongen och skadades allvarligt. Tingsrätten fällde mannen för försök till mord. Han friades sedan i hovrätten. I november 2015 tog Högsta domstolen, HD, upp fallet. Under rubriken ”Allmänt om bevisning” passade HD på att i domen ge sin syn på hur domstolarna bör värdera bevis. Målet, som kom att kallas Balkongmålet, skulle få stor betydelse, kanske större än vad HD hade förväntat sig.

När jag pratar med Eric Bylander har han precis haft ett möte med kollegor där han beskrev Balkongmålets betydelse som att ge törstande i öknen vatten.

– Domstolarna hade verkligen funderat på hur de ska göra med bevisvärderingen, säger han.

Vissa av HD:s synpunkter kan framstå som självklara. Som att den fria bevisprövningen inte innebär att bevisningen är ”helt överlämnad åt domstolens skönsmässiga bedömning”, att endast rationella skäl får inverka på bedömningen och att analysen ska vara objektivt grundad och utföras strukturerat. HD slår också fast att överväganden och slutsatser ska redovisas på ett sätt som gör det möjligt att följa hur prövningen har genomförts.Men HD förklarar också hur bevisen ska, eller kan, prövas. Domstolen slår fast att det inte finns en modell som kan tillämpas i alla typer av mål. Men utesluter inte att det för en viss kategori mål kan finnas en metod som är bättre än andra.

Den metod som HD för fram i Balkongmålet går ut på att rätten efter att ha identifierat bevisen värderar dem vart och ett för sig. Bevis av mindre betydelse kan läggas åt sidan. Om bevisen som talar för åklagarens talan håller ska den åtalades berättelse granskas. I den slutliga bedömningen kan också bevis som tidigare lagts åt sidan tas med. Kritiken, framför allt från åklagarna, går ut på att den här metoden har blivit alltför dominerande. Och att den tillämpas på så sätt att enskilda bevis inte tillåts förstärka varandra. Det kan också vara otydligt hur värderingen av varje bevis har gått till.

– Den kritik som har uttalats är att det är svårt att ge ett rättsligt uttryck för hur man har värderat enskilda bevis. Det finns en risk att man tittar för mycket på enskildheterna och för lite på helheten, säger Eric Bylander.

Att HD inte har förklarat hur bevisvärderingen ska gå till beror enligt Eric Bylander möjligen på att domstolen har velat undvika att närma sig en legal bevisprövning.

– Men i allmänhet är det ganska märkligt att det inte är mer klargjort hur bevisvärderingen ska gå till, säger han.

Den 2 oktober 2020 blev Wissem Messaoudi skjuten till döds vid en busshåll-plats i Märsta.
Bild: TT-bild

Indicier och teknisk bevisning

När Wissem Messaoudi sköts ihjäl vid busshållplatsen i Märsta fanns flera vittnen. Ingen kunde dock identifiera skytten, som var maskerad. Det fanns inte heller några andra bevis som entydigt pekade ut den man som åtalades. Vad som fanns var indicier, och de mest graverande utgjordes av teknisk bevisning.

  • Den misstänktes dna fanns på flera av de patronhylsor som hittades på brottsplatsen.
  • I hans lägenhet hittade polisen en jacka som liknade den som mördaren bar. På jackan fanns offrets blod och tändsatspartiklar från ammunition av samma typ som mördaren använt.
  • Den misstänktes dna fanns på jackans högra krage.

Att den misstänkte rörde sig i en kriminell miljö talade i det här fallet till hans fördel. Som ofta i mål som rör skjutningar i kriminella miljöer kan närvaron av en misstänkts dna på hylsor eller vapen förklaras med att vapnet har använts av någon i samma krets. Om domstolen anser att den förklaringen inte kan uteslutas faller beviset.

Christian Dahlman är professor i allmän rättslära vid Lunds universitet.

I oktober 2021 överklagade riksåklagaren Petra Lundh den friande domen till Högsta domstolen. Motivet var att det behövs vägledning i hur bevis ska värderas. Hon skriver: ”Någon bedömning av det sammanvägda värdet av bevisningen, dvs. allt som har förekommit i målet, verkar hovrätten inte har gjort.”

Två månader senare meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd. Då hade den misstänkte hunnit flyga till Sierra Leone och av allt att döma verkar han ha bestämt sig för att stanna där.

Matematik och bevisvärdering

Christian Dahlman, professor i allmän rättslära vid Lunds universitet, leder forskningsprojektet Preventing miscarriages of justice i samarbete med en brittisk och en nederländsk forskare. Syftet är att identifiera misstag i bevisvärdering och utveckla metoder som kan hjälpa domarna att undvika dessa misstag.

Christian Dahlman är en av de främsta förespråkarna för att domstolarna ska använda sig av matematiska metoder, närmare bestämt Bayes teorem, ett matematiskt samband som beskriver hur sannolikheten för hur en hypotes påverkas av bevisning. De olika bevisen placeras i ett bayesianskt nätverk och resultatet blir ett värde på hur sannolikt det är att hypotesen är sann.

Bayes teorem på NFC

NFC, Nationellt forensiskt centrum, använder Bayes teorem för att få fram ett mått på sannolikheten för att till exempel ett dna tillhör en viss person. Resultatet presenteras i en skala, från -4 till +4, som uttrycker hur sannolikt det är att hypotesen som undersöks är mer trolig än en mothypotes.
NFC har fått kritik från framför allt advokater för att de därmed ägnar sig åt bevisvärdering, något som enligt kritikerna borde lämnas åt domstolarna.

Men varje bevis måste fortfarande ges ett värde. När Christian Dahlman skapade ett bayesianskt nätverk av bevisen i Märstamordet utgick han från två fiktiva domare, Dike och Justitia, som gav olika värden på bevisens sannolikhet. Till exempel: ”Hur sannolikt är det att A:s dna skulle finnas på patronhylsorna om skytten var någon i A:s kriminella bekantskapskrets?”

Fallet Sacco och Vanzetti

Bartolomeo Vanzetti och Nicola Sacco.
Bild: Wikimedia commons (Källa: Boston Public Library)

Nicola Sacco och Bartolomeo Vanzetti var två italienska anarkister som dömdes för två mord begångna under ett rån mot en skofabrik i Massachusetts 1920. Rättegången mot de två anarkisterna betraktas allmänt som orättvis och domen som felaktig – och fallet har inspirerat till böcker, filmer, pjäser, konstverk och musik. Fallet har också gett upphov till den enda rent matematiska beräkningen av bevisen i ett rättsfall. I boken A probabilistic analysis of the Sacco and Vanzetti evidence använder författarna Joseph B. Kadane och David A. Schum Bayes teorem för att värdera bevisningen.

Men det är inte de exakta sifforna som är intressanta – Christian Dahlman menar inte att domarna ska använda datorprogram för att avgöra om någon är skyldig. I stället handlar det om att lära sig ett sätt att tänka. Syftet är att se vad som följer av vissa antaganden och vad som krävs för att nå upp till beviskravet.

– Domare är jurister. Den utbildningen innehåller inte grundläggande statistik eller matematik så de har ingen träning i det, utan får tillgripa sin intuition i stället, säger Christian Dahlman. Dator­programmet är ett verktyg som hjälper beslutsfattaren att strukturera sin värdering på ett matematiskt korrekt sätt.

En av forskarna i Christian Dahlmans projekt är en kognitionsforskare vars studier har visat att människor är dåliga på att göra sannolikhetsbedömningar på intuition. Christian Dahlman menar att kunskap om bayesianska nätverk kan hjälpa domare att undvika de tankefel som intuitiva bedömningar ger upphov till.

Matematiska slutsatser av antaganden

När flera indicier samverkar, som i Märstafallet, leder enligt Christian Dahlman en intuitiv bedömning ofta till en underskattning av den samverkande beviskraften. Ett bayesianskt nätverk kan hjälpa domaren att dra matematiskt korrekta slutsatser av sina egna antaganden.

– Det viktigaste är inte vad vi gör för exakta antaganden, utan vad det leder till för total sammanvägd beviskraft. När man sätter in sina egna antaganden i ett bayesianskt nätverk för att kontrollera vad som följer matematiskt av dem, blir man ibland förvånad över att bevisningen är betydligt starkare eller betydligt svagare än vad man intuitivt trodde.

Thomas Ahlstrand är åklagare i Göteborg.
Bild: Jessica Gow

Christian Dahlman har skrivit om och debatterat metoden i såväl juridiska tidskrifter som dagstidningar, och i Lunds universitets podd ”Öppet fall” där han bland annat har tagit upp Malinmordet. Den bayesianska metod som Dahlman förespråkar har mött motstånd från vissa domare, men har också fått stöd från både åklagarhåll och försvarsadvokater.

Thomas Ahlstrand, åklagare i Göteborg, har skrivit flera debattartiklar där han argumenterar mot domarnas motvilja inför att lägga ihop bevis. Han kallar det för en informell tumregel.

– Jurister är inte bra på att räkna, det är det första, men motståndet handlar om att de känner sig obekväma med att föra ihop bevisning.

Johan Bring har forskat i statistik.
Bild: Statisticon

Johan Bring är i grunden forskare i statistik, men har lämnat den akademiska banan. Han har tillsammans med Thomas Ahlstrand skrivit två debattartiklar om bevisvärdering. Ingen av dem förespråkar att domare ska sätta sig och räkna.

– Jag inser att man inte kan kvantifiera alla bevis, man kan inte göra om allting till siffror. Men tankesättet är bra som träning. Man kan öva på bevis där det går att räkna ihop sannolikheter och sedan applicera samma tankegång fast utan att räkna, säger Johan Bring.

Samlat bevisvärde i Malinmordet

I 24 år var Olof Wiberg en fri man. Vid tidpunkten för mordet på Malin Lindström var han tonåring. När han i somras dömdes för mordet hade han hunnit fylla 44 år. Då hade Högsta domstolen gjort något så ovanligt som att bevilja resning till den tilltalades nackdel. Orsaken var framför allt ett dna-spår som med hjälp av ny teknik hade kunnat analyseras och visade att Olof Wiberg hade varit i kontakt med mordoffret. Men det var inte dna-spåret som fällde honom, utan metoden för bevis­värdering. I domen skriver Hovrätten för nedre Norrland: ”Med den av hovrätten tidigare använda metoden ska alltså hovrättens förra dom – trots den nytillkomna bevisningen – nu knappast kunna ändras.”

När flera indicier samverkar riskerar den samlade beviskraften att underskattas. Idén är att ett bayesianskt nätverk då kan hjälpa domaren att dra matematiskt korrekta slutsatser av sina egna antaganden.
Bild: Getty images
Agneta Ögren är hovrättspresident vid Hovrätten för nedre Norrland.
Bild: Carl-Johan Erikson

Domstolen hänvisar till Christian Dahlmans forskning och är tydlig med att den har använt sannolikhetsberäkningar för att komma fram till ett samlat bevisvärde. Några siffror redovisas dock inte, utan uppskattningarna uttrycks med ord som överväldigande stor sannolikhet, bevisvärdet är av mycket stor betydelse eller har ett betydande värde och avsevärd grad av sannolikhet.

Agneta Ögren, hovrättspresident vid Hovrätten för nedre Norrland, var en av de domare som dömde i målet. Hon kan på grund av tystnadsplikt inte gå in i detalj på hur överläggningen gick till.

– Om du tittar i domen finns inga procentsatser, men vi har viktat bevis som är mer tongivande än andra, säger hon.

Domen överklagades av Olof Wibergs advokat, Ulf Holst, som skriver att den metod som har använts är kontroversiell och saknar stöd i tidigare praxis från Högsta domstolen. Han skriver också att den förra domen, som friade Olof Wiberg, ofta har åberopats i indiciemål och varit något av en lärobok i hur man ska hantera den typen av mål.

– Man försöker göra naturvetenskap av juridik och juridik är inte naturvetenskap. Visst måste man ha en metod men man kan inte sätta siffror på sådant som inte går att sätta siffror på, säger Ulf Holst.

Under researchen lyssnade Ulf Holst på Christian Dahlmans podd, som i två avsnitt tog upp Malinmordet. Där användes sannolikhetssiffror för de olika bevisen.

– Jag tänkte att det här kommer domstolen inte att använda, så galna är de inte.

Hur borde de göra i stället?
– Det vet jag inte.

Högsta domstolen beviljade inte prövningstillstånd. Ulf Holst säger att han är bekymrad och hoppas att Högsta domstolen tar avstånd från metoden i andra mål.

Med den misstänkte utomlands är det tveksamt om, och i så fall hur, Högsta domstolen kommer att ta upp Märstamordet.

Simon Andersson är docent i processrätt vid Stockholms universitet.

Simon Andersson, docent i processrätt vid Stockholms universitet, menar att den juridiska forskningen inte har lyckats besvara frågan om hur man ska lägga ihop värdet av olika bevis. En anledning är att det inte handlar om juridik i egentlig mening, utan om kunskapsteori.

– Man kan inspireras av sannolikhetsteori men ett problem med juridik är att man inte vet hur stor sannolikheten är från början. Om mitt fingeravtryck finns på vapnet, hur sannolikt är det då att jag är mördaren? Det finns det ingen forskning på.

Trots svårigheten med att avgöra värdet av det som ska stoppas in i formeln tycker Simon Andersson att domare kan låta sig inspireras av Bayes teorem. Frågan är om ett eventuellt utslag i Högsta domstolen skulle kunna klargöra någonting.

– Jag är inte säker på det. Riksåklagaren klagar på att hovrätten inte har lagt samman bevisningen. Men hovrätten skriver inledningsvis att man ska värdera bevisen var för sig och sedan lägga ihop dem. Så de beskriver sin metod korrekt – sedan är frågan om de använder den metoden i just detta fall. Men det är inte en prejudikatfråga. Högsta domstolens uppgift är inte att rätta till domar där man tycker hovrätten har värderat bevisningen fel, utan uppgiften är att skapa prejudikat för ledning av rättstillämpningen. Högsta domstolen skulle kunna säga att det är viktigt att lägga ihop bevis, ibland kan man i juridiken glömma bort att flera bevis kan blir starkare, men detta är knappast någon nyhet för domare.

F&F Evenemang:

En kväll om livet efter digitaliseringen

En tankeväckande och lärorik kväll med teknikhistorikern Nina Wormbs, sociologen Malin Åkerström, filosofen Hans Ruin och litteraturvetaren Jesper Olsson. 25 januari på Playhouse Teater i Stockholm.

Läs mer och boka

– Svårigheten för HD med att skapa prejudikat för bevisvärdering är att det man säger i prejudikatet ska vara tillräckligt konkret för att ha något slags nyhetsvärde, samtidigt som det ska kunna vara abstrakt nog att vara tillämpbart i alla brottmål, oavsett vad de handlar om.

Samtidigt är kraven i brottmål högt ställda, formulerade som att det ska vara bortom rimligt tvivel att den tilltalade är skyldig.

– Då räcker det inte med hög sannolikhet. Det man kan utläsa ur Högsta domstolens utlåtanden är att det handlar om att utesluta andra förklaringar och det handlar inte bara om hög sannolikhet, utan om att man kan utesluta att det förhåller sig på ett annat vis än det åklagaren påstår.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor