”Att sänka minimikraven vid mönstring är idiotiskt”

Sveriges Radio kunde nyligen rapportera att kraven på de värnpliktiga är för höga. Detta föranledde de vanliga ifrågasättandena av om det är utbildningen som är för hård eller om dagens ungdom är för klen. Men debatten hamnade snett när många förväxlade minimikrav med befattningskrav. Det handlade nämligen inte om att sänka lägstanivån utan om att justera kravprofilerna för de specifika befattningarna. Något som är nödvändigt för att fylla allt större värnpliktskullar och som aktualiserats av kriget i Ukraina och ett allt oroligare omvärldsläge.

Att sänka minimikrav är oerhört farligt. Särskilt i uniformsyrken. Krav finns inte bara till för att kunna avgöra vem som kan tillgodogöra sig en krävande utbildning, utan även för att säkerställa att de kan fungera i en extrem kontext och återhämta sig efteråt. Den bästa empirin finns från Vietnam där man gjorde avkall på minimikrav för att desperat fylla en snabbväxande organisation. Ett ödesdigert beslut. De som underskridit minimikraven på generell begåvning hade tre gånger så hög risk att dödas i strid och tio gånger så hög risk för psykiatriska åkommor efter sin tjänstgöring jämfört med dem som tagits ut enligt den normala kravprofilen. Ärr som lever kvar än i dag. Krigets krav är absoluta och kompromisslösa. Att sänka minimikrav för att fylla ut leden är en åtgärd som oftast medför fler problem än det löser.

Men ovanpå en lägstanivå finns alltid befattningskrav. Det är de fysiska och psykiska testvärden som särskiljer mellan olika jobb inom försvaret. För en utomstående ser uniformerna väldigt lika ut. Men värnpliktsutbildningen varierar kraftigt utifrån vilken befattning man har. Alltså det specifika jobb man ska utföra. I skrivande stund finns 2 403 olika befattningstyper i Försvarsmakten, från ubåtsmatros till fallskärmsjägare. Alla med en unik kravprofil för vad som krävs av någon som tas ut till exakt den positionen. Plikt- och prövningsverket har den grannlaga uppgiften att mönstra ut tillräckligt många från varje årskull för att fylla de förband som Försvarsmakten tänker utbilda.

Under 2010 lades värnplikten vilande och Försvarsmakten förlitade sig under ett antal år på frivillighet. Under denna period utbildades betydligt färre än tidigare, samtidigt som det skedde en inflation i befattningskraven. Många förband höjde kraven för att man kunde och för att säkerställa att de individer man fick var de absolut bästa. När nu den allmänna värnplikten har återinförts och utbildningskullarna återigen blir allt större har det medfört att de som tas ut är mer än kvalificerade och att många som kunde varit tillräckligt bra nekas.

För en fordonsförare har exempelvis kraven på både begåvning och kondition höjts markant. Dessa höjningar infördes inte främst för att befattningen krävde det, utan för att få ut de bästa av dem som var tillgängliga just då. Det har alltså egentligen aldrig handlat om att sänka några krav, utan snarare om att justera tillbaka befattningskraven till den nivå de hade för några år sedan. Även med dessa justeringar ligger befattningskraven ovanför minimikraven. En sådan justering är nödvändig för att kunna öka volymen från 6 000 till 8 000 värnpliktiga per år, och på sikt ännu fler.  

Att sänka minimikrav är idiotiskt. På sikt leder det ofta till ökade antal avhopp, fysiska skador och mental ohälsa. Men att däremot kontinuerligt justera befattningskrav är nödvändigt för att säkerställa att man kan placera rätt person på rätt position. Något som är avgörande för att skapa en så effektiv organisation som möjligt.