Gamla könsnormer ger värre våld

Krig är en av mänsklighetens mest könsuppdelade aktiviteter. Män och manlighet förknippas överallt med krig och krigarideal. I många samhällen är krigarrollen helt reserverad för män, och det finns inte något väldokumenterat samhälle där krig domineras av kvinnor. Den överväldigande majoriteten av alla dömda för mord och dråp är också män. Samtidigt tar de allra flesta män aldrig till vapen, varken i krig eller våldsbrottslighet. Det tycks alltså som om något driver män att ta till vapen i mycket högre grad än kvinnor, samtidigt som denna drivkraft påverkar vissa män mycket mer än andra män.

Jag har under ett årtionde tillsammans med kollegor sökt svaret på denna gåta: Vad är det som driver vissa män att ta till vapen? I vårt sökande har data insamlade i Thailand kommit att spela en central roll. Det finns flera anledningar till varför Thailand är lämpligt för vår forskning. Thailand uppvisar en stor variation över tid och rum avseende olika typer av politiskt våld. Dels undersökte vi deltagande i våldsamma protester och gatustrider av så kallade rödskjortor och gulskjortor, som representerar olika politiska folkrörelser. Dels studerade vi värnpliktiga soldater och frivilliga i olika miliser i den väpnade konflikt som rasar i sydligaste Thailand mellan malajisk-talande muslimska separatister och den thailändska staten. En viktig aspekt är att unga män tas ut till värnpliktstjänstgöring delvis genom ett lotteri, vilket gör att vi kan analysera effekterna av värnpliktstjänstgöring i en konfliktzon som ett naturligt experiment.

Tidigare forskning hade visat att män med vissa typer av manlighetsideal är överrepresenterade både avseende våldsam kriminalitet och i våldsbejakande och intoleranta attityder. Det rör sig om kombinationer av olika föreställningar om att män är överlägsna kvinnor och därför förtjänar privilegier, och att en riktig man ska uppvisa hårdhet och kräva andras respekt. Våld eller hot om våld är centralt, dels för att dominera underordnade grupper såsom kvinnor, dels för att etablera och upprätthålla hierarkier bland män. Denna typ av manlighet är starkt förknippad med ett traditionellt krigarideal, och kallas därför ibland för militariserad maskulinitet: riktiga män ska vara som krigare, och riktiga krigare ska vara män.

Vi bestämde oss för att testa om detta samband gäller också för deltagande i politiskt våld och krig. I en serie enkätundersökningar i Thailand ställde vi frågor om den intervjuades syn på mäns och kvinnors status, om hur en riktig man ska vara, och mycket mer. Vi frågade exempelvis i vilken utsträckning den intervjuade instämmer med påståenden som att män är bättre politiska ledare än kvinnor, och att en kvinna ska stå ut med våld för att hålla ihop familjen. Denna typ av forskning under en pågående väpnad konflikt kan vara mycket känslig, och kräver noggranna etiska överväganden, som i sin tur förutsätter god lokalkännedom. Därför genomfördes intervjuerna av våra thailändska kollegor som har stor erfarenhet av liknande enkätundersökningar i regionen. Som en vidareutveckling av denna forskning genomför och analyserar vårt team nu djupintervjuer med officerare och före detta soldater för att kunna ställa mer nyanserade frågor.

I en artikel i Journal of Peace Research år 2017 studerade vi vilka män bland hårdföra aktivister inom de så kallade rödskjortorna respektive gulskjortorna som deltagit i politiskt våld. Politiskt våld definierades som att ta med ett vapen till en politisk protest, använda ett vapen under en politisk protest, eller orsaka skada på en person eller en bil, byggnad eller infrastruktur under en politisk protest. Vi fann att män som i högre grad gav uttryck för patriarkala värderingar och manlig hårdhet deltog i politiskt våld mer än de andra männen. Vi tog hänsyn till en rad alternativa förklaringar såsom inkomst, religion, ålder, utbildning med mera.

I vår senaste artikel, från 2022 i American Political Science Review, analyserar vi vilka män i södra Thailand som väljer att gå med i någon av de olika väpnade miliser som staten organiserar som ett led i kampen mot separatister i regionen. Detta är ett mycket farligt val då närmare 700 milismedlemmar dödats sedan konflikten flammade upp år 2004. Återigen visade det sig att män med mer patriarkala värderingar var mer benägna att ta till vapen. Och sambandet håller vid kontroll för en rad andra faktorer.

Det verkar finnas ett orsakssamband mellan vissa typer av manlighetsideal och frivilligt deltagande i politiskt våld och krig. En möjlig invändning är att orsaksriktningen skulle kunna vara den motsatta, det vill säga att deltagande i politiskt våld och krig exempelvis leder till att män får mer patriarkala värderingar. För att undersöka denna möjlighet använde vi oss av att värnpliktstjänstgöring i Thailand i många fall avgörs genom ett lotteri.

Vissa unga män i Thailand väljer frivilligt att fullgöra värnplikten. Skälen kan bland annat vara patriotism, ekonomiska skäl, eller att frivilliga kan få en kortare tjänstgöringstid. De flesta väljer dock i stället att delta i det lotteri som används för att fylla upp försvarsmaktens behov av värnpliktiga ur varje årskull. Vi jämförde män som deltagit i lotteriet, och som efter att ha blivit uttagna genomfört värnplikt, med dem som också deltog i lotteriet men som tack vare slumpen inte behövde tjänstgöra. I denna del av studien ingår alltså inte de som frivilligt valde att göra värnplikten. Denna jämförelse kan betraktas som ett naturligt experiment, vilket ger en solid grund för att dra slutsatser om orsakssamband. Vi fann inga statistiskt signifikanta skillnader mellan de två grupperna när de gäller hur patriarkala värderingar de hade. Med andra ord: militärtjänstgöring i ett land som befinner sig i en aktiv väpnad konflikt tycks inte leda till mer patriarkala värderingar. Detta resultat stärker alltså vår tolkning av orsaksriktningen.

Hur manlighetsidealen tar sig i uttryck, och kan observeras, varierar ganska mycket. Lite förenklat finns det ändå tre centrala aspekter som denna forskning återkommer till och undersöker i olika studier. En första aspekt är föreställningen att män och kvinnor är fundamentalt olika på ett sådant sätt att privilegier för män är naturliga. En andra aspekt är att den ideale mannen utmärks av kapacitet och villighet att utöva våld för att hålla kvinnor på plats, för att dominera svagare män, och för att tillsammans med andra manliga män strida för den egna gruppen. En tredje aspekt är att en riktig man måste måna om sin heder och kultivera ett rykte om hårdhet och våldsamhet för att avskräcka andra män från missaktning och utmaningar. Den typ av manlighetsideal som står i centrum för den här forskningen är olika stark hos olika individer, och mer eller mindre viktig i olika grupper. Långt ifrån alla män identifierar sig starkt med dessa ideal.

Vi har hittills fokuserat på mäns deltagande i politiskt våld och krig. Det är viktigt att komma ihåg att det genom tiderna finns exempel på hur kvinnor deltagit i krig med vapen i hand och presterat väl i krigarrollen, trots den starka tendensen att exkludera kvinnor. Dessa kvinnors insatser har ofta förtigits eller framställts som något bisarrt och opassande för kvinnor, vilket rimligen beror på att kvinnliga krigare undergräver konstruktionen av militariserad maskulinitet. Först när en militär organisation inte längre domineras av militariserad maskulinitet kan kvinnor delta på samma villkor som männen. Detsamma gäller andra grupper som traditionellt var exkluderade i konstruktionen av den ideale krigaren, till exempel homosexuella.

Varifrån kommer då dessa manlighetsideal? Människans beteendemönster och ideal formas av en växelverkan mellan gener och miljö. Det finns rimligen en evolutionär bakgrund till att män som grupp är mycket våldsammare än kvinnor. Å andra sidan ändras människan som art extremt långsamt medan variationen både över tid och rum avseende sådant som krig och jämställdhet är mycket stor. En och samma individ kan också drastiskt ändra sitt beteende och sina värderingar över tid. Detta visar att genernas inflytande är begränsat och att det finns mycket stort utrymme för påverkan från omgivning och kultur. Den mänskliga naturen kan vi inte göra något åt, men normer och värderingar är och bör vara föremål för samhällelig debatt och utveckling.

Vår forskning bidrar till att förstå drivkrafterna bakom deltagande i politiskt våld och krig. Tidigare studier av mig och av andra har visat att mer jämställda samhällen är fredligare. Det är inte lätt att mäta jämställdhet på ett jämförbart sätt runt om i världen, och eftersom krig är relativt sällsynta krävs långa tidsserier. Forskningen om detta samband har därför använt ett antal ganska grova indikatorer på jämställdhet som har god täckning, såsom andelen kvinnor i parlamentet, andelen kvinnor i arbetskraften, eller hur vanligt det är att kvinnor får högre utbildning jämfört med män. Det visar sig att samhällen med mer jämställdhet enligt sådana indikatorer har färre inbördeskrig och krig mot andra länder, och sambandet kvarstår även då hänsyn tagits till en mängd alternativa förklaringar.

De samband som vi funnit på individnivå pekar på en möjlig förklaring för detta mönster på samhällsnivå: Länder där våldsbejakande manlighetsideal försvagas blir som en konsekvens mindre våldsamma. Detta är mycket hoppingivande och pekar tillsammans med annan forskning på en väg till en värld med mindre intolerans, våldsbrottslighet och politiskt våld.

Men visar inte exempelvis Ukrainas försvarskrig mot Rysslands aggression att individer som är villiga att utöva våld, och är bra på det, behövs? Den som inte är radikalpacifist torde hålla med om att ett visst mått av militarism är nödvändigt för staters självförsvar och för att kunna hjälpa andra. Jag själv är aktiv i hemvärnet sedan länge. Traditionellt sett har militära organisationer genomsyrats av militariserad maskulinitet, och män har sporrats till att ta sig an krigarrollen av dessa manlighetsideal. Därmed har kvinnor per definition uteslutits, och ofta även andra grupper som betraktats som odugliga eller olämpliga, till exempel homosexuella. Det finns de som menar att detta är nödvändigt för att uppnå militär effektivitet, och att samhällen som bejakar jämställdhet och tolerans därigenom förvekligas och inte kan vara effektiva i krig. Men systematiska studier av länders effektivitet på slagfältet ger inget stöd för den tanken. Snarare finns det goda skäl att anta att ett fritt och tolerant samhälle får bättre motiverade soldater. En militär organisation som bejakar tolerans och mångfald kan bli effektivare genom att rekryteringspoolen blir större och o­önskade beteenden, till exempel övergrepp mot andra soldater, civila och krigsfångar, tenderar att bli ovanligare. Sveriges försvarsmakt har sedan länge ett ambitiöst värdegrundsarbete och har kommit långt i detta avseende.