Så fick mammuten sin bångstyriga päls

Love Dalén har arbetat med mammutgenetik i över två decennier. Flera gånger har han och hans kollegor grävt fram tusentals år gamla mammutbetar ur den sibiriska permafrosten. De har fäktats med både mygg och isbjörnar – och särskilt de senaste åren har vetenskapen tagit stora kliv framåt.

I en ny studie har forskare analyserat hela arvsmassan från 23 ullhåriga mammutar som dog ut för 4 000 år sedan. 16 av proverna är nya och har inte kartlagts förut.

– Det här är den största studien som någonsin gjorts på utdöda djur från istiden, säger Love Dalén, professor i evolutionär genetik och forskningsledare på Centrum för paleogenetik vid Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.

Arten uppstod i nordöstra Sibirien för cirka 700 000 år sedan och spreds sedan över stora delar av norra halvklotet, även Sverige. Till skillnad från sina förfäder – stäppmammutarna – var de ullhåriga mammutarna extremt anpassade till ett kallt klimat. De hade ullig päls, små öron och fettdepåer för att vara mindre köldkänsliga.

Mammutarna som ingår i studien levde huvudsakligen för 100 000 år sedan, men forskarna använde också ett prov från en av de allra äldsta kända ullhåriga mammutarna, Chukochya, som levde för ungefär 700 000 år sedan. Mammutproverna jämfördes sedan mot dna från moderna asiatiska och afrikanska elefanter.

– På så sätt har vi kunnat skapa oss en bild av när och hur olika gener muterat. Det har nästan aldrig gjorts förut. Vi ser en snabb evolution i vissa genvarianter som vi tror är kopplade till köldtålighet, bland annat när det kommer till små öron, säger Love Dalén.

Små öron är ett sätt att behålla kroppsvärme i kall miljö och förekommer också hos exempelvis fjällräv. Afrikanska elefanter gör i stället tvärtom och använder sina jättestora öron för att svalka sig.

Forskarna fann att de köldanpassade egenskaperna fanns redan hos de tidigaste ullhåriga mammutarna, men att dessa egenskaper blivit allt mer definierade med åren. De allra första ullhåriga mammutarna såg troligen ganska annorlunda ut, men sedan har de alltså förändrats väldigt snabbt.

– Vi vet att stäppmammutar var avsevärt större. De vägde mer än 10 ton, och de ullhåriga vägde bara 5–6 ton. Någonstans längs resans gång har de ullhåriga mammutarna krympt. Det ville vi titta närmare på, säger Love Dalén.

Forskarna hittade liknande genvarianter för fettlagring och metabolism hos sibiriska ullmammutar som hos isbjörnar och renar.

De gjorde också en del mer oväntade fynd. De hittade till exempel flera mutationer i en gen vid namn TCHH. Hos människor är den kopplad till ett fenomen som kallas ”uncombable hair syndrome” – okambart hårsyndrom – som gör att håret blir svårt att kamma platt.

– Det är lite kul för mammutarna har ju också ganska bångstyrig ull. Vi har också hittat en mutation i genen ABCC11 som ger människor torrt öronvax. Det kan även mammutarna ha haft, vad nu det ska vara bra för, säger Love Dalén.

Nästa steg blir att ta reda på exakt när mammutarna förändrades och exempelvis fick mindre öron. Antingen skedde förändringen gradvis eller också plötsligt. Kanske i anslutning till en kraftig förändring i miljön, som när en synnerligen kall istid startat.

Artikeln är publicerad i tidskriften Current Biology och samtliga mammutar som ingick i studien samlades in i Sibirien. I framtiden räknar forskarna också med att studera prover från fler delar av världen.