”Varför ska man inte få gifta sig med en AI?”

I filmen Her från 2013 tar den amerikanske filmmakaren Spike Jonze upp frågan om en människa kan utveckla en nära relation till en artificiell intelligens. Tio år senare har OpenAI kommit ut med språkmodellen GPT-4 som är kärnan i deras senaste uppgraderade chatbot ChatGPT Plus. Denna maskin är både kunnig och vältalig. Mycket troligt går det att i dag, eller i en nära framtid, utveckla en chatbot som skulle kunna samtala med en människa så att hon utvecklar känslor för chatboten, ja kanske rentav blir kär i den.

Skulle en sådan relation kunna ses som likvärdig en vänskap mellan människor? Skulle den kunna utvecklas till ett partnerskap, kanske till och med ett äktenskap?

I dagens Sverige skulle det vara förbjudet att gifta sig med en AI. Förbudet gäller både för en borgerlig vigsel och för en vigsel i ett religiöst samfund som har vigselrätt. Men varför är det så? Vad krävs av parterna för att ingå ett äktenskap?

Det första som bör konstateras är att äktenskapsbalken och exempelvis Svenska Kyrkans kyrkoordning förutsätter att de parter som gifter sig är fysiska personer. Vidare behöver man göra en hindersprövning innan man får gifta sig. En sådan prövning  innebär bland annat att personerna i ett äktenskap behöver vara minst 18 år gamla, det vill säga att de är myndiga, och att de inte redan har ingått äktenskap med någon.

Syftet med att vara myndig för att gifta sig verkar vara att man ska ingå ett äktenskap av egen fri vilja. Utöver detta betonar Svenska Kyrkans kyrkoordning kärlekens roll i äktenskapet.

Frågan om varför man inte skulle få gifta sig med en AI leder således till åtminstone tre filosofiskt mycket komplexa frågor: När kan eller bör vi se en AI som en person? När kan eller bör vi anse att en AI ha fri vilja? Och när kan eller bör vi anse att en AI har känslor?

Filosofen Lynne Rudder Baker har som ett villkor för att vara en person att den har ett ’första-persons perspektiv’. Men vad innebär detta? Personen måste veta om att den är ’sig själv’ så att säga. Men kan den frågan besvaras utifrån? Hos människor förutsätter vi att en annan människa kan ha ett sådant perspektiv, men hur är det hos en maskin? Åtminstone verkar en AI på nivån av GPT-4 kunna tala om sig själv som om den hade ett första-persons perspektiv. Men är det inte fake?  Eller bör vi tänka: ’it fakes it until it makes it’?

Hur är det med fri vilja? Denna fråga verkar vid första anblicken vara lättare att besvara i fallet AI. Är inte alla maskiner som bygger på digital teknologi i grunden deterministiska och utesluter inte determinism fri vilja? Tyvärr är det inte så enkelt. Man skulle kunna argumentera på ett liknande sätt i förhållande till människor. Är vi inte fullständigt betingade av våra nervceller?  I den lutherska traditionen, där man har begreppet ’trälbunden vilja’, och i en del andra religiösa traditioner är det heller inte klart om människans vilja ens är fri. Givetvis har filosofer och teologer utvecklat teorier om hur en viss förståelse av fri vilja skulle kunna vara förenlig med determinism (kompatibilism). Vidare är det oklart om våra biologiska hjärnor är strikt deterministiska. Samtidigt öppnar den senast forskningen om att odla så kallade organoider av nervvävnad i provrör för framtida möjligheter att kombinera digital deterministisk teknologi med troligen icke-deterministiska nervceller.

Frågan om känslor så som kärlek verkar vid första åsynen vara besläktad med frågan om första-persons perspektivet. Återigen är situationen inte helt enkel. Många djur skulle vi anse har känslor men kanske inte ett första-persons perspektiv. Filosofiska studier kring djurrätt har argumenterat att vi bör tillskriva djur större rättigheter men går inte så långt att förespråka partnerskap eller äktenskap.

Men det finns även andra sätt att ta sig an dessa frågor. I stället för att besvara dem strikt – vilket förvisso är svårt och kanske till och med omöjligt – kan man, som filosofen Nancy Jeckers föreslår, utgå ifrån en ’relationell ontologi’. Vad det kommer an på i en sådan är hur varje enskild människa relaterar till något annat i världen. Anta att vi människor kan bygga upp intensiva, nära, genuina och mogna relationer till en AI, och att relationerna grundas på frihet och ömsesidig respekt på samma sätt som relationer till andra människor. I så fall kanske vi hamnar i ett nytt läge även i frågor om mänskliga relationer till maskiner.

Utvecklingen inom detta område sker i hög fart och det är viktigt att vi inte äventyrar vår mänskliga värdighet. Risken finns att vi helt omedvetet övermannas av de enorma utmaningar som denna teknologi innebär. Det är också möjligt att vi gör orätt mot en gryende form av nya kännande varelser.