När kosmologen och schamanen söker efter Sanningen

En känd kosmolog pratar i ett radioprogram om att söka sanningen, och om sin bror som exempel på det. Han berättar att han står nära sin bror, en journalist som han visserligen inte håller med om allt, men som han beskriver som modig och bra på att ifrågasätta narrativen från regeringar och industriallianser ”på ett sätt som traditionella media sällan gör”.

Det är fint att utforska världen, och det är fint med goda syskonrelationer. För de flesta lyssnare betyder nog inte det här uttalandet så mycket. Men några kan nog bli nyfikna på broderns arbete och söka upp hans verk. Jag undrar om det verkligen leder till det kosmologen hoppas. Ju mer jag tänker på det, desto mer säker blir jag på att de verk han pekar ut snarare gör det svårare att förstå sig på världen.

Kosmologen heter Max Tegmark, är professor i fysik vid det amerikanska universitetet MIT, och har på senare år också blivit AI-forskare. Hans Sommar i P1 handlar mest om hur artificiell intelligens kan ge upphov till problem och även hot mot mänskligheten. Men så i slutet av programmet pratar han om sanning och världsbild. Det mesta han säger är okontroversiellt, men lösningen slirar.

Max Tegmark säger att medierna granskar makten för lite, och att både sociala och konventionella medier bär ansvar för en del av världens problem, genom att de bland annat ”sprider vitt skilda narrativ om vad som händer”. Det är ett problem menar han, för egentligen är det inte fråga om att vissa människor står mot andra människor, utan att vi alla står mot DET, mekanismer som han vill sammanfatta med namnet Molok, och som är ett hot mot livet på jorden. ”Vi måste med andra ord öppna ögonen för verkligheten så att vi tydligt ser att alla människor egentligen är på samma sida i det här kriget och behöver samarbeta”, säger han.

Kriget, det är Kriget mot livet. Formuleringen syftar på titeln på en bok han just har berättat om, som hans bror Per Shapiro har skrivit. 

Och motståndaren, Molok, har fått sitt namn från ett avsnitt i verket ”Howl” av beatpoeten Allen Ginsberg. Poeten använder namnet för att personifiera det hårda och omänskliga i sin samtid: ”Moloch whose mind is pure machinery! Moloch whose blood is running money! Moloch whose fingers are ten armies! Moloch whose breast is a cannibal dynamo! Moloch whose ear is a smoking tomb!”

Många har tolkat Molok som kapitalismen, men en bloggare som kallar sig Scott Alexander anser att kapitalismen bara är en del av det hela. Han tog Allen Ginsbergs ord som språngbräda i en essä, ”Meditations on Moloch”, där han pekar ut ett antal fällor människor kan trilla i. Helt opersonliga mekanismer leder till att människor som gör rationella val utifrån ett begränsat perspektiv kan råka bygga upp ett system som alla hatar och vantrivs med och har svårt att bryta sig ur. Idén är släkt med det som brukar kallas allmänningarnas tragedi (tragedy of the commons). Essän har blivit vitt spridd och omdiskuterad på internet.

Max Tegmark har gjort tankefiguren till en del av sin egen repertoar. ”Molok är namnet på ett mytologiskt monster som söndrar mänskligheten, genom att spela ut oss mot varandra,” säger han i sitt radioprogram. ”Han skapar situationer där det till slut blir sämre för alla, där var och en gör vad som kortsiktigt är bäst för dem.”

Här kan det vara på sin plats att påpeka att Scott Alexander är tydlig med att det inte är ett bokstavligt monster. Molok är en metafor, och det är också så Max Tegmark använder namnet.

Max Tegmark tycker att det är viktigt att vi hjälps åt med att bryta Moloks makt därför att lösningarna finns i samarbete. ”Men Molok hatar sanningen. För om alla människor ser samma sanning så är det lättare för dem att samarbeta”, säger Max Tegmark i sitt Sommar.

Och då anser han att vetenskapen har en roll, men också medierna.

”Min fysikidol Richard Feynman hade som devis att ifrågasätta allt. Som till exempel Galileo gjorde när han hamnade i onåd hos påven. Så både journalistik och vetenskap ska handla om att söka sanningen. Även om den är impopulär”, säger Max Tegmark.

Här tycker jag att något viktigt saknas. För hur känner vi igen sanningen när vi hittar den? Det är ju inte så att alla som ifrågasätter auktoriteter har rätt. Vi hyllar Galileo, inte på grund av att påven ogillade honom, utan på grund av att det gick att bygga vidare på hans arbete. Andra kunde titta i teleskop och se samma saker som Galileo, och ännu mer. Andra kunde rulla kulor på lutande plan och släppa saker från höjder och verifiera hur kroppar rör sig i gravitationsfältet. Vi vill ju inte stanna vid Galileo och behandla hans rön som eviga sanningar. Vi vill ha Newton, och sedan Einstein, och efter det fler forskare som försöker hitta vägar att bygga vidare från Einstein till ännu bättre beskrivningar av världen.

Det är därför både journalistiken och vetenskapen har metoder för att utvärdera ny information. I bästa fall, när allt fungerar som det ska och det finns tid att göra ett ordentligt arbete, ska journalisten väga olika källor och fästa större vikt vid dem som har bättre information. I bästa fall, när vetenskapen fungerar rätt, ska forskaren beakta alla felkällor och presentera sina resultat på sätt som andra forskare kan testa och verifiera eller falsifiera.

Men sanning är inte så lätt att uppnå. Även när alla processer fungerar idealiskt kan ett experiment ge ett utfall som så småningom visar sig inte hålla. De enskilda resultaten kan halta och famla sig fram. Däremot kan vetenskapen som helhet göra framsteg mot bättre och bättre kunskap.

När jag hör av mig till Max Tegmark för att fråga hur han ser på det här med sanningen svarar han inte på mina kanske alltför mångordiga frågor. Han skriver i stället att nästan alla svar finns i ett tal som den nämnde fysikidolen Richard Feynman höll på ett forskarmöte 1955, och som han bifogar i sitt svarsmejl.

Det är bara det att Richard Feynman verkade se samma problem som jag. Han talade om hur svårt det är för naturvetenskapliga forskare att ta sig an samhällsfrågor. ”Vetenskaplig kunskap är en uppsättning utsagor med varierande grad av säkerhet – några är mycket osäkra, andra nära nog säkra, men inget absolut säkert.” Han tyckte att det var svårt att uttala sig om samhället som forskare. ”Vi vet att vi inte har någon magisk formel för att lösa problem, att sociala problem är mycket svårare än naturvetenskapliga, och att vi oftast inte kommer någon vart när vi tänker på dem”, sa han.

Det här är anledningen till att begreppet sanning är ännu svårare inom journalistiken – och inom samhällsvetenskap – än inom naturvetenskaperna. Det finns oftast inga entydigt sanna och falska svar, och fakta räcker inte hela vägen i samhällsfrågor. Hur ska pengarna fördelas i en kommunbudget? Det beror ju på värderingar och prioriteringar, och det är därför svårt att uppfylla Max Tegmarks önskemål om att nyheter ska kunna undvika ”vitt skilda narrativ” eller att hitta en entydig ”sanning”. Sådana frågor ska vara föremål för ständiga förhandlingar, inte minst för att förutsättningarna dessutom hela tiden förändras.

Att öppna ögonen för verkligheten kan låta enkelt. I själva verket är verkligheten mer som en kuperad snårskog full av raviner och flyttblock än som en utsikt från en bergstopp. Det går inte att se särskilt mycket bara genom att låta bli att blunda. För att orientera sig behövs utforskning, som också kan underlättas av information från andra som sett andra sidan av något av de hinder som skymmer sikten. Den som utgår från felaktig information om terrängen får mycket svårare att hitta rätt.

Det är därför jag blir förvånad och lite provocerad när jag hör kosmologen hylla sin brors bok och hans podd Folkets Radio som goda exempel i sökandet efter sanning. Jag har nämligen lyssnat på podden i fråga. Där klipps olika intervjuer och källor – där Max Tegmark själv är en av dem – ihop på ett sätt som pekar ut några tydliga slutsatser för lyssnarna men utan att formulera slutsatserna i klartext. Kontentan är att vaccinpass, och kanske också vaccineringen i sig, är en del av en stor komplott för att införa detaljerad övervakning i världen med FN:s hållbarhetsarbete Agenda 2030 som övergripande rökridå. En bekant till mig lyssnade och var efteråt övertygad om att Max Tegmark själv är motståndare mot vaccinering, även om han inte säger något sådant i podden.

Efter att ha hört Max Tegmark hylla broderns nya bok i Sommar har jag läst den också. Jag kan säga att den inte heller följer gängse vägar för att utvärdera information.

Kriget mot livet handlar om att de tänkare för omkring 2000 år sedan som vi brukar kalla gnostiker i själva verket var schamaner och satt inne på viktiga sanningar om världen. De ville varna oss för inflytandet från en typ av makter som kallas arkonter, och som kosmologens bror beskriver som att de ”verkar på en annan frekvens än den vi vanligtvis uppfattar”. De här arkonterna gillar inte människor, eftersom vi besitter kreativitet och individualitet som de inte har. De vill skära av oss från vår samhörighet med naturen och med varandra, berättar han i boken.

Bokens resonemang lutar sig mot många källor, men den viktigaste sagesmannen heter John Lamb Lash. Det är han som har tolkat de gnostiska skrifterna och förstått saker som andra inte kunnat begripa. Han är inte någon forskare i konventionell mening, men han har kunnat göra de här tolkningarna genom att han är en praktiserande schaman, läser jag i boken. Författaren, Per Shapiro, har också gett sig på att försöka återskapa de gnostiska mysterieriterna genom en egen schamanistisk initiation som han redogör för.

Jag förstår människor som söker transcendenta eller numinösa upplevelser, och dem som längtar efter känslan av att uppgå i en enhet med alltet. Det är en typ av tillstånd som människor verkar ha sökt i alla tider och kulturer, och som vi nog är dåliga på här i vår tid och vår del av världen. Det betyder inte att schamaner har någon privilegierad kunskap om världens tillstånd och historia. Eller att de kan göra tillförlitliga textuttolkningar av fragmentariska källor skrivna på koptiska. Boken bygger på att det en schaman med mystisk insikt säger är mer trovärdigt än det som forskare kommer fram till i sina vetenskapliga studier av religion, kultur och språk, och det verkar inte rimligt.

I boken kan jag utläsa en djup längtan efter ett bättre liv och en frustration inför samtiden och samhället. Det är känslor jag kan förstå. Däremot kan jag inte hitta något i boken som är hjälpsamt för den som vill utforska världen och lösa mänsklighetens gemensamma problem. Det systematiska utforskandet och det rationella utvärderandet av information går liksom upp i rök när insikter som uppnåtts genom att försätta sig i schamanistisk trans ges samma tyngd som det mödosamma vetenskapliga pusselläggandet.

Den beskrivning av världens problem som ges i boken gör det tvärtom svårare att förstå världen och samarbeta med andra människor. Vetenskapen framställs som en del i det system som arkonternas influens har skapat.

På baksidan finns en så kallad blurb, en kort text som hyllar boken, skriven av brodern Max Tegmark själv:

”Ska vår allt kraftfullare teknik gynna eller ersätta livet på jorden? Man behöver inte hålla med om allt i denna välskrivna och tankeväckande bok för att uppskatta den som ett oerhört angeläget inlägg i vår tids viktigaste diskussion.”

Det här gör mig förbryllad och lite olustig till mods. Har han ens läst boken? Vad är det med resonemanget i boken som gör den till ett angeläget inlägg? Max Tegmark vill inte riktigt svara på mina frågor. När jag skriver till honom att det ligger nära till hands att tycka att han saluför idéer om gnostiska schamaner med mera, då svarar han helt kort: ”En mycket märklig tolkning tycker jag!”

Jag förstår inte.

Kanske ser han hela idén om arkonternas inflytande som en metafor. Som att Molok och arkonterna är olika bildspråk för samma sak?

Men Per Shapiros bok är verkligen inte skriven på det sättet. Reklamannonsen för boken har en rubrik som säger att författaren ”utmanar materialisternas försök att isolera människan från sitt ursprung”. Och i baksidestexten står det: ”Redan för tusentals år sedan /…/ försökte shamaner varna för att en främmande intelligens skulle kunna ta människor i besittning.”

Att tycka om sin bror är en bra sak. Att umgås över gränserna mellan olika tankekretsar, det är sunt och fint. Det är vackert och nödvändigt att kunna ha ett utbyte med människor som man inte håller med, och som man kanske inte helt förstår. Jag är glad att kosmologen och schamanbrodern står varandra nära.

Det som skaver och irriterar mig är bara att lyfta fram schamanens stoff som om det vore helt likvärdigt med vetenskapens och journalistikens bästa försök att mejsla fram en mer realistisk världsbild. Varför vill en forskare peka ut den här boken i samma andetag som han säger åt oss att öppna ögonen för verkligheten?

Jag tycker att Max Tegmark gör radiolyssnarna en otjänst genom att peka dem till just sin bror när de ska söka sanningen. Jag tycker att människor förtjänar bättre vägvisare i verklighetens snårskog än Per Shapiro. När Max Tegmark pekar ut sin brors podd och bok som viktiga och bra inlägg i samhällsdebatten ifrågasätter jag hans omdöme. Han borde verkligen förstå att sådant kan påverka hur vi läsare och lyssnare bedömer hans trovärdighet.

Läs Max Tegmarks och Per Shapiros replik och Anna Davours svar på repliken.