Nordbor kan ha seglat redan på bronsåldern

Den vanligaste uppfattningen bland arkeologer är att det var först på vikingatiden som nordiska båtar fick segel. Att det skedde i mitten av 700-talet har forskare antagit utifrån bland annat gotländska bildstenar och ett fynd av två båtar från cirka år 750 i Estland.

Men nordiska båtar seglades redan i äldre bronsåldern, enligt en ny studie gjord av arkeologer vid Göteborgs och Uppsala universitet.

Teorin är resultatet av ett jättelikt pussel som lagts under ett par decennier. I studien har båtar på hällristningar i framför allt Bohuslän jämförts med så kallade skeppssättningar, där stora stenar ställts upp i form av en båt. De har även jämförts med Hjortspringbåten som hittats i Danmark och är daterad till 350 f. Kr. Typen är densamma som ses på de mycket äldre ristningar, berättar Boel Bengtsson, arkeolog vid Göteborgs universitet.

– Vi har kunnat visa att båtar på hällristningar överensstämmer väl med skeppssättningar från bronsåldern. Många ristningar har samma proportioner som Hjortspringbåten, som tillhör en båtbyggnadstradition som vi kan spåra tillbaka till tidig bronsålder, säger Boel Bengtsson.

Att nordbor hade långväga kontakter redan på bronsåldern, 1800 till 700 f. Kr., är känt sedan länge och man har dragit paralleller till vikingatiden. Men hur transporterna av bland annat bronsens beståndsdelar koppar och tenn har gått till har varit omstritt. Ingen bronsåldersbåt har hittills hittats i Norden.

Hällristningarnas båtar – omkring 10 000 bara i Bohuslän – tolkades förr som symboliska, rituella eller kopierade efter förebilder i Medelhavet. En hel del har mast, segel eller styråror i en eller båda ändar. Men båtar av Hjortspringbåtens typ avfärdades som omöjliga att segla för att de är för klena.

Men det fanns både betydligt större och bredare båtar redan i början av bronsåldern, visar Boel Bengtsson, som tidigare varit elitseglare, och hennes medförfattare.

– Vi har tittat på hällristningar med dubbla besättningsstreck, som visar att de som paddlade dem satt i par på tofterna (sittbrädorna, reds. anmärkning). Det ger en indikation på båtarnas längd, utifrån hur tätt tofterna behöver sitta för att rymma det antal besättningsmän vi ser på ristningarna, säger hon.

Forskarna räknar med att båtarna varit alltifrån 7 till 27 meter långa.

Bortser man från skrovens smala förlängningar i för och akter stämmer proportionerna mellan bredd och längd med samtida skeppssättningar. Ganska få har grävts ut, men i fyra stycken har arkeologer hittat stolphål i mitten som sannolikt markerat en mast. I ett par på Öland är tofterna markerade med stenar.

Förlängningarna varierade med tiden i form och längd, vilket hjälpt forskarna att göra en kronologi över båtarnas utveckling. Landhöjningen har varit en annan nyckel till dateringen, då ristningarna ofta gjordes på klipphällar ned i havet eller vattendrag.

Förlängningarna och styråror i båda ändar gjorde båtarna mer lättstyrda. Båda finns antydda på en del skeppssättningar, vilket visar att dessa avbildar verkliga båtar. På bronsåldern var de i naturlig storlek, med tätt ställda stenar som relingar. Järnålderns skeppssättningar byggdes betydligt glesare, och ofta onaturligt stora.

Tidigare i år beskrev bland andra Boel Bengtsson och professor Johan Ling tre platser vid västkusten där bronsålderns båtar kan ha byggts. De menar att anläggningar tolkade som kokgropar och härdar i själva verket har varit platser där man värmt trä för att kunna forma det för båtbyggen. Detta då det saknats spår efter matlagning på platserna. Däremot har man hittat spår av kåda och fett, som blandas för att täta skrovet och bevara träet.

Boel Bengtsson tror att båtbyggartraditionen är ännu äldre, att den började längs den europeiska Atlantkusten redan i sen stenålder för 5 000 år sedan. De äldsta bevarade båtarna är från bronsåldern och cirka 4 000 år gamla, vilka hittats bevarade i brittiska Ferriby.

– På våra hällristningar är båtar det mest förekommande motivet. Jag ser båtar som livsnerven i de här samhällena, med handel och kommunikation över stora områden, med metaller som fraktades längs kuster och på vattenvägar i inlandet.