I socknen Tingstäde låg tingsplatsen för Gotlands norra treding, tredjedel. Det är väl belagt i medeltida källor, och namnet betyder just tingsplats. Mitt i den grunda sjön med samma namn togs mängder med stockar upp i en undersökning för 100 år sedan. Man trodde att det varit en försvarsanläggning, medan andra senare gissat på fiskebodar eller bostäder.

Men nya dykningar under sex veckor sommaren 2025 tyder på att det kan ha varit själva tingsplatsen, som man hittills inte hittat. Det hoppas byggnadsarkeologen och -antikvarien Peter d’Agnan, som lett dykningarna som del av arbetet med sin doktorsavhandling vid Lunds universitet.

– Bara sista veckan har vi hittat fler fynd än de senaste hundra åren. Det var inte alls vad vi hade väntat oss, säger han till Forskning & Framsteg.

Det 170 gånger 170 meter stora bulverket har daterats till tidigt 1130-tal. Det har bevarats i folkminnet, för att det syns från ytan och i uttrycket ”som när Tingstände träsk brann” om brandrök. Kol och sotade byggnadsdelar har hittats. Men om bygget var själva tingsplatsen har inga fynd tytt på fram till nu.

– Vi har hittat ett trästycke som är skuret i fina mönster på båda sidor. Det är alltså något som ses från båda håll, som en stolsrygg. Det enda jag kan jämföra med är Sveriges äldsta bevarade möbel Kungsårabänken, en kyrkbänk från sent 1000-tal eller tidigt 1100-tal. Det är ett högstatusföremål som inte vem som helst har ägt, säger Peter d’Agnan.

Förutom det hittades flera bitar av ett träfat med öra, som en kaffekopp, och till synes blykant. Peter d’Agnan har inte sett något liknande.

– Kanske var det tingsdomarens stol, om fantasin får skena. Men det roliga är att vi med de här fynden plötsligt har spår av inredningsdetaljer och möbler, som pekar på vad det är för miljö och vilka människor som rört sig här.

Andra kandidater till var tingsplatsen låg är den troliga tingsdomarens gård intill, och kyrkplatsen. Låg den i sjön skulle det vara en mycket symbolisk plats, där det var lättare att upprätthålla tingsfrid. Teorin om det har förts fram av framför allt arkeologen Christina Bendegard.

Johan Rönnby är professor i marinarkeologi vid Södertörns högskola och har själv undersökt bulverket för drygt 30 år sedan och skrev sin avhandling om det. Han tycker det är en rimlig tolkning att det snidade trästycket varit del av en möbel.

– Bulverket kom till i en tid då politik och samhälle förändrades snabbt. Kristendomen kom, och kungamakten och den nya staden Visby. Jag tror att något maktpolitiskt hände och bulverket övergavs ganska snart. Men under en orolig period kan man visst ha hållit ting där, då det var mer skyddat än landbacken, säger han.

Bland de nya fynden finns byggnadsdetaljer som visar hur och – kanske året – när anläggningen byggdes. De hittades i sydöstra hörnet, som inte tidigare undersökts.

Mitt i stockkistan låg en spetsad enestör. Det kan vara käppen som markerade var hörnet skulle vara när bulverket byggdes. I schaktet finns även huggspån, stora som en handflata, som visat att man bilat plank eller stock.

– Vi ser varenda ögonblicksbild från starten. Bland annat har vi hittat en enorm vedhög, med bitar som går att datera dendrokronologiskt. Det visar att de planerat detta och byggt under minst ett par år, inte i en hast som försvarsanläggning, säger Peter d’Agnan.

Äldre undersökningar gjordes på 1920–1930-talen och av Johan Rönnby 1989–93. Vid den första plockades 600 timmer upp ur sjön. En del lades tillbaka, men många saknades. För två år sedan hittade Peter d’Agnan i sitt fleråriga projekt 250 av dem i Historiska museets magasin.

Men de sista pusselbitarna är inte funna.

– Vi har grävt i sex veckor med åtta marinarkeologer – hälften av alla i Sverige. Våra tio kvadratmeter är mindre än 0,02 procent av hela ytan på sex hektar. Det är tio års undersökningar som återstår, men marinarkeologi kräver oerhört mycket tid och pengar. Så jag hoppas det kommer till mer forskningsmedel, säger han.