Ungraren László Krasznahorkai var förhandstippad inför tillkänna­givandet av årets Nobelpris i litteratur. Svenska Akademien motiverade valet med orden: ”För hans visionära och kraftfulla författarskap, som mitt i undergångens fasa upprätthåller tron på konstens möjligheter”. I den biobibliografi som ordföranden i Svenska Akademiens Nobelkommitté, Anders Olsson, sammanställt kallar han Krasznahorkai för ”en stor epiker i en centraleuropeisk tradition” och jämför med Franz Kafka.

Att det finns ett släktskap med Kafka är inte konstigt. László Kraszna­horkai har berättat att han var så influerad av den tjeckiska författaren att han började studera juridik för att gå i Kafkas fotspår, även om han bara efter några veckor insåg att det inte var hans ämne. Inflytandet märks också i Krasznahorkais verk.

– De är båda mycket trogna sina fiktiva huvudpersoners perspektiv och beskriver enkla människor som upplever ett slags isolering och utestängdhet, säger litteraturvetaren Edit Zsadányi, som är biträdande professor vid universitetet i Budapest och redan år 1999 skrev en monografi om László Krasznahorkai.

– Samtidigt skriver båda författarna i en absurdistisk tradition, tillägger hon.

Det absurdistiska draget lyfter också akademiledamoten Ellen Mattson, som ingår i Svenska Akademiens Nobelkommitté, fram. Men hon nämner även en annan, tänkbar influens i 1969 års litteraturpristagare Samuel Beckett. Inte minst ser hon det i Satantango som gavs ut 1985. Romanen temati­serade kommunismens sammanbrott, fyra år före Berlinmurens fall och Kalla krigets slut.

–  Människorna kravlar omkring och försöker hitta en mening. De försöker låtsas att de tror på någonting. De behöver en liten spillra att hålla sig fast vid i den stora tomheten. säger Ellen Mattson.

– Man kan ju faktiskt se livet som ett slags meningslöshet där vi försöker skapa mening. Detta tema finns hos Krasznahorkai och där har Beckett varit den som föresvävat mig tydligast, säger Ellen Mattson.

Hon understryker att det finns en stor dos humor, både hos Beckett och Krasznahorkai, även då det är som mörkast.

– Man sitter ju inte och gapskrattar. Det är inte den typen av humor, utan det är en svart, tät, farlig och mycket mänsklig humor, säger hon.

För Edit Zsadányi är det både de litterära referenserna, den absurdistiskt svarta humorn, den djupa analysen av ett historiskt tillstånd och László Krasznahorkais särskilda stil som får henne att gång på gång fortsätta att analysera hans verk:

– Man kan hävda att han skriver vidare på samma text men i olika variationer. Hans sätt att använda interpunktion, hans långa svepande berättelser men också det tematiska är ett slags pågående arbete som fascinerar mig djupt, säger hon.

László Krasznahorkai har beskrivits som en sentida modernist, just på grund av hans språkliga radikalitet där han exempelvis undviker att sätta punkt.  

– Det går att läsa honom så. Men jag ser honom mer som en postmodern, eller till och med en posthumanistisk författare, säger Edit Zsadányi.

Det postmoderna exemplifierar hon med att han använder många olika tekniker och perspektiv för att ”utmana till oppositionellt tänkande”, men också att hans verk är sprängfylld av intertextualitet.

– Han leker ständigt med förhållandet mellan fiktion och verklighet och skriver ofta in en fiktiv person som heter Krasznahorkai som ett slags referens till sig själv. Det är typiskt postmoderna drag.

Även om det finns en större berättelse som ekar genom László Krasznahorkais verk, understryker Edit Zsadányi hans ständiga utveckling. Där de tidigare texterna har ett mer centraleuropeiskt perspektiv, undersöker de senare en globaliserad samtid och möjligen människans slut. I Ett berg i norr, en sjö i söder, stigar i väst, en flod i öst (från 2003, ännu ej översatt till svenska) skildrar han en japansk klosterträdgård som naturen skapar själv, något som Edit Zsadányi ser som ett posthumanistiskt drag.

– Människan är varken central eller har agens längre, säger Edit Zsadányi.

– Naturen blir berättaren.

Den här artikeln bygger delvis på tidigare rapportering på fof.se.