”Fortsatt epidemisk ökning av kommunikatörer vid universiteten”

Sedan början av seklet har antalet kommunikatörer och informatörer vid svenska lärosäten mer än fyrdubblats (från 225 år 2001 till 987 år 2023). Ingen annan yrkesgrupp vid våra universitet kommer i närheten av en sådan expansion.

År 2021 skrev jag en artikel och en replik i Svenska Dagbladet som lyfte flera allvarliga problem med utvecklingen, såsom en systematisk avprofessionalisering av experten, det hot mot demokratin som så kallad strategisk kommunikation utgör, spridning av en intern tystnadskultur – och inte minst en obönhörlig förskjutning av resurser från kärnverksamhet till stödverksamhet.

Ett problem av speciell betydelse för Forskning & Framstegs läsare är ett ökat avstånd mellan ämnesexperter och media. Ett svällande skikt av kommunikatörer och informatörer riskerar att kila in sig mellan forskare och medborgare. Detta utrymme fylls i dag bland annat av en rik flora av dokument och riktlinjer som av Academic rights watch ofta befunnits inskränka yttrandefriheten på ett sätt som inte hör hemma i ett fritt samhälle. Följden blir ängsliga och tysta forskare, utan tid för kommunikation med det omgivande samhället.

Ett konkret motgift som florerat i debatten är att helt skrota kommunikationspolicys, och att använda resurser som skulle frigöras vid ett krympt antal kommunikatörer för att i stället se till att våra forskare får större utrymme för kommunikation inom ramen för sina tjänster. Så kan avståndet mellan ämnesexperter och medborgare krympas.

Många har påpekat att problemet är symtomatiskt för en generell överadministration och en företagisering där det offentliga anammar företagslika arbetssätt och strukturer, ofta som en del av New public management. Så är det alldeles säkert. Utvecklingen liknar på många sätt den vid amerikanska universitet, där kärnverksamheten hamnat i bakvattnet av ett växande komplex av påfallande välbetalda administratörer.

Svenska lärosäten betraktas allt oftare som ”aktörer” på en ”marknad”, där strategisk kommunikation används för att bygga universitetens varumärken och stärka deras ”konkurrenskraft” för att vinna forskningsanslag och sälja utbildning till sina ”kunder”. Denna bild är emellertid djupt problematisk av flera skäl.

De allra flesta av Sveriges högskolor och universitet är statliga myndigheter och lyder därmed under de lagar och regler som gäller för myndigheter. Statliga myndigheter får inte bedriva marknadsföring på det sätt som företag kan göra, det vill säga i syfte att sälja sina egna tjänster eller öka sin ”marknadsandel” genom att skapa efterfrågan på sina tjänster. Myndigheter får och ska ägna sig åt information, men gränslandet mellan information, strategisk kommunikation, marknadsföring och reklam är snårigt.

Problemet förvärras av att svenska lärosäten köper in ytterligare hjälp med sin marknadsföring från privata reklambyråer, enligt tidskriften Universitetsläraren för sammanlagt mellan 100 och 200 miljoner kronor årligen. Bara detta motsvarar lönemedel för hundratals forskare och lärare. Strategisk kommunikation och marknadsföring skulle rimligen kunna betraktas som slöseri med skattepengar, som ju ska användas för att uppfylla samhällsnyttiga uppdrag. Här kan man tycka att en granskning eller rättslig prövning gentemot de lagar och regler som styr myndigheters användning av offentliga medel vore på sin plats.

Min kritik riktar sig självfallet inte mot de många duktiga informatörer och kommunikatörer som arbetar vid våra svenska lärosäten. Den riktar sig främst mot lärosätenas ledningsskikt, som uppenbarligen inte förmår att bryta denna oroande utveckling. I detta avseende synes de ängsligt låta sig svepas med av de vindar som vill göra gällande att de måste ägna sig alltmer åt strategisk kommunikation och marknadsföring. Men ett lärosäte i världsklass låter sig inte byggas av marknadsföring, hur strategisk och omfångsrik den än må vara. Framsteg byggs av en högkvalitativ kärnverksamhet: att forskare och lärare ges bästa möjliga förutsättningar att fritt bedriva forskning och undervisning i världsklass.