Några timmars vandring från Nikkalouokta syns det att en glaciär är nära: vattnet i jokken är vitgrumligt.

– Det kallas glaciärmjölk. Färgen kommer av sten som glaciären har malt ner till pulver. Drick inte, det innehåller för mycket mineraler, säger Michael Zemp, professor i glaciologi vid Zürich universitet och chef för World glacier monitoring service, som sammanställer data från alla världens glaciärer.

Han är en av sju forskare från sex länder som är på väg upp mot Tarfalas forskningsstation för att fira 80 år av glaciärmätningar. Det är världens längsta serie av detaljerade mätningar, konstaterar Michael Zemp och betonar ordet detaljerade. För schweiziska glaciologer är det viktigt att framhålla att enskilda mätningar gjordes i Schweiz redan några år tidigare.

– Men den sortens noggranna mätningar som är standard i dag började här, det måste jag erkänna, säger han med ett leende.

Michael Zemp har följt Alpernas glaciärer sedan omkring år 2000. Sedan dess har de förlorat omkring 40 procent av sin is. Många klassiska alpturer går inte längre att göra eftersom risken för ras har blivit för stor. Med nuvarande smältning kommer de schweiziska glaciärerna inte att överleva seklet.

– I början tänkte jag att om folk bara får veta det här så kommer de att ändra sig. Men först gömde man sig bakom osäkerhet, och nu bakom känslan att det är för sent.

Ändå tror han fortfarande att glaciärerna har en viktig uppgift att fylla i att få folk att förstå allvaret, ungefär som kanariefåglarna reagerade på syrebrist i gruvorna förr.

– Glaciärerna är klimatets kanariefågel. De förvandlar klimatförändringen till något synligt.

Dessutom påverkar de människors livsvillkor över hela jorden, förklarar han. Europas glaciärer har visserligen inte så stor effekt på havsnivåerna – de styrs mest av de stora isvolymerna i Nordamerika och vid polerna, men glaciärer i Alperna, Anderna och Himalaya har stor betydelse för tillgången på sötvatten.

Den breda vandringsleden fortsätter mot Kebnekaise fjällstation, men forskargänget svänger in på en smalare stig som leder upp i Tarfaladalen. Landskapet blir gradvis gråare och stenigare. Mer och mer urtidsmässigt. Fjällsippor med överblommade spretfrisyrer darrar i vinden. Bergen reser sig brant och allvarsamt i det som är Sveriges enda stora högalpina område.  

Här känns det som om inlandsisen drog sig tillbaka alldeles nyss. Barmarken är bara ett undantagstillstånd från is och snö som formar landskapet efter sin egen anarkistiska smak. Snart ligger spetsiga block helt oorganiserat kringvälta – stigen syns bara genom små rösen här och där.

Forskningsstationen är en samling låga hus som står på pelare för att inte glida iväg i vårens snösmältning, och sitter fast med stålvajrar för att inte blåsa bort. I våras lyfte taket på stationens bastu. Forskarna hittar fortfarande bitar av det på olika håll i dalen. Men det är inget mot en februaristorm 1993, som tog med sig hela bastun. Eller den storm som bara några månader tidigare, i december 1992, slog svenskt vindrekord här med 81 meter per sekund i byarna. Vindmätaren går sönder nästan varje vinter, förklarar Nina Kirchner som hälsar alla välkomna. Hon är forskningschef här och Sveriges första kvinnliga professor i glaciologi. Den akademiska karriären började som matematiker i Schweiz, men när hon insåg att hon kunde kombinera tre passioner – snö, is och matematik – föll allt på plats.

I början av 2000-talet kom Nina Kirchner till Stockholms universitet som universitetslektor i numerisk ismodellering. Sedan fem år bor hon i Tarfala sex månader per år och kombinerar skrivandet av forskningsartiklar med vardagsbestyr i väglöst land – alltifrån att sköta fem olika väderstationer till att rensa förbränningstoaletterna. När det blåser ordentligt kommer varken helikoptrar eller vandrare upp, då är man utlämnad till sig själva och vädrets makter.

Men denna kväll är vindstilla och högtidlig. Nina Kirchner utbringar en skål för de 80 åren, för alla som gått före och alla som ska komma efter. De första forskarna som vandrade hit upp med mätkäppar på ryggen 1945 anade nog inte att glaciologin 80 år senare skulle ha en central roll i diskussionerna om jordens framtid. Då handlade det om ren nyfikenhet och grundforskning om hur glaciärer fungerar. Den uppvärmning som redan då hade noterats tolkades som något positivt.

Morgonen därpå är det dags att ge sig ut på världens mest undersökta glaciär – Storglaciären, en halvtimmes vandring från stationen. Vid 1900-talets början nådde den ända ner i dalens botten och vidare upp i östsluttningen på andra sidan. Denna storhetstid syns fortfarande i form av spetsiga mörka stenblock som lämnades kvar vid den forna glaciärfronten. Nu har isen krupit långt tillbaka upp på västsluttningen, och så här i slutet av sommarhalvåret är den som minst storslagen. Kanten är grå som en snöhög vid en parkeringsplats om våren. Så långt ögat når är isen rynkig och fårad av smältvattenbäckar.

Men fortfarande är detta en levande gigant, i ständig rörelse och förändring. Hela tiden bildas nya sprickor och brunnar som kan sluka en oförsiktig besökare hel och hållen. Den som trillar ner i en glaciärbrunn kan hamna i 200 meters fritt fall, förklarar Nina Kirchner och visar stationens arbetskarta med röda dödskallar som markerar brunnarna. Vissa delar är nästan helt röd. Kartan får absolut inte fotograferas eftersom den kan ge en falsk bild av att det är säkert att gå på de andra delarna, förklarar hon.

– Brunnarna blir hela tiden fler. Vi vet inte varför, men min gissning är att det beror på ökade vattenflöden om sommaren.

Steget ut på iskanten suger lite i magen. Men de nedpackade spikskorna behövs inte i dag – de senaste dagarnas sol har skapat en frasande skare. Ändå blir det genast märkbart kallare. Här vilar en samlad mångtusenårig kyla, förstärkt av fallvindar som rinner nerför glaciärsluttningen. Högst upp i den breda vita ishorisonten syns Kebnekaises två toppar, med väldigt olika utstrålning. Nordtoppen är svartvitspetsig som ett iskallt drakberg medan den mjukvita Sydtoppen mer är som en rundad mjukglass. ”Glassen” består av en krympande glaciär, och 2019 fick Sydtoppen lämna titeln som Sveriges högsta topp till sin hårda nordliga granne. I september 2025 kunde Nina Kirchner konstatera att Sydtoppen sjunkit 1,5 meter under det senaste året, och låg under Nordtoppen för sjunde året i rad. Kebnekaises toppar har blickat ner över Storglaciären i närmare 6 000 år, men om bara 60 år beräknas glaciären vara borta, om koldioxidutsläppen fortsätter som nu.

En bit upp i den vita sluttningen sticker en stålpinne upp, ungefär som en vägkantspinne om vintern. Den är en av 70 pinnar som används för att mäta glaciärens midjemått. Detta rutnät av pinnar har nu mätts i 80 år, och blivit internationell standard för mätning av glaciärers tillväxt och krympande.

– 4 meter och 70 centimeter, konstaterar Josep Bonsoms från Barcelona universitet. Forskarna turas om att mäta för att alla ska få vara delaktiga i den långa tidsserien. Höjden på de här pinnarna är en del av de gigantiska datamängder som FN:s klimatpanel IPCC använder för att skapa framtidsprognoser. Forskargruppen rör sig från pinne till pinne, men flera har fallit eftersom glaciärytan sjunker. Två tekniker från stationen är ute med ett slags bärbar ångpanna och ångar fram nya hål för att sätta tillbaka de fallna pinnarna.

Man skulle kunna tro att forskarnas jobb blir enklare när glaciärerna krymper och det blir mindre att mäta, men det är tvärtom enligt Nina Kirchner.

– Vi måste hela tiden tänka på allt som kan ha kollapsat och var det är säkert att gå. Nya glaciärbrunnar öppnas och mätpinnar faller åt alla håll. Det här kommer inte att funka så mycket längre.

På sikt måste pinnarna ersättas med nya instrument och satellitövervakning, tror hon.

– Redan i dag kan vi få siffrorna från satelliter men vi måste använda det gamla och nya mätsystemet parallellt så att vi ser att vi mäter samma sak.

Men när vi nu vet att glaciärerna smälter, måste vi veta exakt hur mycket de smälter? Varför hålla på med de här detaljerade mätningarna som blir allt farligare?

Frågan känns nästan oförskämd att ställa till människor som har ägnat sitt liv åt att kartlägga glaciärer. Men tillbaka på stationen, med fötterna på en renfäll, är det dags.

Nina Kirchner har flera svar. Det första är att ju mer exakta data som går in i klimatberäkningarna, desto säkrare prognoser kommer ut i andra änden.

– Om jag bara stoppar in grova ungefärliga siffror så får jag grova ungefärliga svar.

Hon förklarar att man behöver kartlägga ett helt system för att förstå exempelvis vilka återkopplingsmekanismer som kan uppstå.

– En sådan grej kan vara att det kommer in varm luft i brunnarna som värmer glaciären inifrån, och som gör att smältningen skyndar på sig själv.

Den förståelsen är till exempel viktig för att beräkna hur havsnivån stiger i olika klimatscenarier, och i förlängningen vilka områden som blir obeboeliga. Härom dagen fick Nina Kirchner mejl från en klimataktivist som tyckte att glaciologerna borde ta större ansvar för att vända samhällsutvecklingen.

– Men jag ser inte det som min primära uppgift. Jag levererar underlag som i förlängningen kan användas av beslutsfattare för att fatta kloka beslut.

Hon tittar ut genom ett av de små fönstren i sin egen lilla stuga, där hon bara kan stå rak i mitten och där det inte ryms mycket mer än en säng och ett skrivbord, och förklarar att hon också vill bidra med underlag till de människor som lever i Arktis och märker av klimatförändringen till vardags. Exempelvis Laevas sameby, som har sina renar i området där Tarfala ligger.

– Bland renskötarna finns väldigt detaljerade kunskaper om snön, men inte ens mitt i vintern kan de längre räkna med att den är kall och fluffig så att renarna kan lukta sig fram till bra bete.

Sedan tio år har forskningsstationen ett samarbete med samebyn där de placerar ut väderstationer på platser som är viktiga för renskötseln, för att till exempel se om det finns risk att betet möglar under snön.

– De kommer att kunna använda datan för att peka på vad som händer, så att diskussionen blir faktabaserad.

Renarna söker sig ofta till snöfläckar under varma perioder på sommaren, men när snöfläckarna försvinner blir glaciärerna viktigare för dem, enligt Nina Kirchner.

– Vi har sett renar på de mest otänkbara ställen, men det blir så när de inte har andra möjligheter.

Det låter onekligen lite dystert för glaciärforskare att blicka framåt, men Nina Kirchner försöker se pragmatiskt på sitt smältande forskningsfält.

– Även utan glaciärer kommer Tarfala att vara en viktig plats, där man alltid kommer att vara nära klimatet och klimatförändringarna. Som ett slags ”naturligt laboratorium”, där förändringen går extra snabbt, så att man kan ligga steget före.

Eftersom ingen vet exakt hur en varmare värld kommer att fungera är sådana här platser extra viktiga som titthål mot framtiden, menar hon. Här syns till exempel hur rasrisken ökar när permafrosten tinar eller hur glaciärer påverkas av kraftig nederbörd som kommer att bli vanligare framöver.

Dessutom understryker hon ”kanariefågelsfunktionen” – att glaciärerna åskådliggör vad som pågår och är viktiga som tankeställare. Och att forskningsstationen har ett viktigt ansvar för att kommunicera kunskapen härifrån så att den kommer till nytta globalt.

– Även om Tarfalas glaciärer försvinner så hoppas jag att uppmärksamheten kring dem kan bidra till att större glaciärer överlever på andra håll i världen.

Läs mer: Återfunnet herbarium bidrar till ny forskning