– Mina söner brukar säga att jag bara städar när jag är jättearg. Jag måste ha varit ganska arg den där dagen 2023, för jag städade vilt här på hyllorna, berättar Nina Kirchner som är chef för Tarfala forskningsstation.

Högst upp i en bokhylla bakom allehande bråte hittade hon några dammiga lådor med prydligt inplastade växter. Städilskan förbyttes i djup fascination när hon insåg att växterna var insamlade 1961 längs inventeringslinjer nedanför Storglaciären, som sedan dess har dragit sig tillbaka med 250 meter. 

Snart hittade hon en vetenskaplig artikel publicerad 1963 av botanikern Adelaide Stork som samlat in växterna. Det visade sig att denna Stork fortfarande är aktiv på botaniska trädgården i Genève. Hon blev mycket glad att höra att hennes herbarium var återfunnet, och att inventeringen skulle göras om för att se vad som har hänt under 60 år.  

Ett gäng botaniker tog tag i detta under sommaren 2024. De kunde inte följa de gamla inventeringslinjerna exakt eftersom jokkarna som flödar nedanför glaciären har möblerat om landskapet, men så långt som möjligt har de gått i Adelaide Storks fotspår. Totalt hittades 13 nya arter 2024 som inte hittades 1961. Pia Raker som är fältassistent i botanik vid Tarfala forskningsstation berättar om ett fynd som var lite extra intressant.

– Vi hittade en ensam liten glasbjörk som växte högt upp, alldeles nära glaciärkanten.

Det visar att alla växter inte vandrar in långsamt nerifrån och upp, som man skulle kunna vänta sig, förklarar Pia Raker.

– Vissa saker händer helt enkelt av en slump.

Nina Kirchner visar vägen ut på förfältet, som området nedanför glaciären kallas. En skarp gräns av spetsiga mörka stenar visar hur långt glaciären nådde som längst för 130 år sedan. Allra närmast den nuvarande isfronten syns bara ett jämngrått skravel, men längre ner syns fler och fler gröna uppstickare. Här och där står till och med knähöga videbuskar.

Mellan laviga gråskravelstenar sticker något upp som liknar en vit flugsvamp av plast. Det är en av 46  sensorer som står här för att följa markens temperatur.  Stationschefen Johanna Dalkvist tar fram en vattentålig laptop i duggregnet och kopplar ihop den med ”svampen”. På skärmen syns en grön graf som visar årets marktemperatur. Flera forskare kommer att vara intresserade av hur mikroklimatet styr hur växterna vandrar in.

– Ibland kan bara tiden avgöra vad som blir viktigt, konstaterar Nina Kirchner.

Hon ser det återfunna herbariet som en bra berättelse om hur man kan följa ett klimat i förändring. En illustratör som har gjort vackra bilder av alla växterna i herbariet för att bjuda in en bredare publik, och historien kommer även att bli till en film och en barnbok.

– Jag tror att det är viktigt att hitta berättelser som vi kan ta in och relatera till.

Läs mer om Tarfala forskningsstation: Glaciärerna är klimatets kanariefåglar