”Bredda debatten om ansvarsfull AI för språk”

SLUTREPLIK. ”Är det okej att vara luddit?” frågade författaren Thomas Pynchon i en essä från 1984. Ludditerna var en rörelse av textilarbetare i England som i början av 1800-talet slog sönder maskiner som man ansåg försämrade arbetsförhållandena i fabrikerna.

Pynchon undrade om författare borde ha samma ludditiska inställning till den uppfinning som i början av 1980-talet gjorde allt större insteg i vardagslivet: datorn. ”Det betvivlar jag verkligen,” slog han fast och noterade att författare rusade för att köpa ordbehandlare. Även de mest inbitna ludditerna var villiga att skriva på tangentbord.

Pynchons perspektiv på den ludditiska inställningen till maskinerna är relevant för dagens diskussion om AI. Han skriver: ”Allmänhetens känslor gentemot maskinerna kan aldrig ha varit simpel och orimlig skräck, utan troligen någonting mer komplext: kärleken/hatet som växer fram mellan människor och maskiner”.

Ett sådant kärleks- och hatförhållande till generativ AI går tydligt att se på sociala medier. Å ena sidan (oftast manliga) programmerare som hänfört visar upp den senaste övermänskliga förmågan hos AI-modellerna att lösa omfattande kodningsuppgifter. Å andra sidan arga kreatörer som är på väg att brista i gråt över att se sitt arbete bli bestulet av amerikanska techjättar på det sätt som Anja Gatu beskriver. Generativ AI producerar inte bara text, kod, bild och musik, den väcker också känslor över hela det emotionella spektrat.

Denna känslomässiga spännvidd går även att se på de svenska kultursidorna, där Ann Heberlein förtvivlar över hur AI kväver kreativa drömmar, samtidigt som Aron Etzler förförs av hur den kan förvandla hans nyvakna visslingar till trumpetmelodier.

Därför är den ansats till att reglera den svenska AI-språkmodellen på det sätt som Annie Kabala och Anja Gatu beskriver lovvärd. Här finns en möjlighet att visa hur AI kan användas på ett ansvarsfullt sätt som respekterar upphovsrätten, ger ersättning till berörda författare och samtidigt utforskar den potential som AI bär på. Kanske blir det just en svensk licensmodell för AI som framgångsrikt lyckas navigera mellan den ludditiska vredens Skylla och det teknologiska högmodets Karybdis.

Personligen blir jag nyfiken på just forskningsmöjligheterna. Språkmodellerna representerar ordens beståndsdelar som punkter i tusendimensionella matematiska rum där semantiska likheter mäts med hjälp av geometriska avstånd. Kan lingvister använda den svenska AI-modellen för att skapa semantiska kartor över det svenska språklandskapet? Sådana kartor skulle även kunna hjälpa författare i deras språkliga utveckling.

Som Annie Kabala och Anja Gatu skriver återstår flera snåriga frågor att besvara. Hur ska författarnas inflytande kanaliseras? Hur kommer en kommersiell användning fungera om den blir av? Hur kommer EU:s lagstiftning påverka det svenska arbetet? Jag ser fram emot att höra hur arbetet med dessa och andra frågor går.

Jag hoppas också att det blir en fortsatt bred debatt kring vilken påverkan AI-språkmodellerna (Chat GPT, Claude, den svenska modellen och så vidare) har på författares arbetsvillkor. Kommer något svenskt förlag publicera ett verk som till större delen är skapat med AI?

Avslutningsvis: känslorna. Precis som psykologer har börjat behandla den ångest som klimatkrisen väcker borde vi gå till botten med hur interaktionerna med AI påverkar vårt känsloliv. Själv oroar jag mig nästan varenda dag över hur generativ AI undergräver den kreativa viljan och försörjningsmöjligheterna inom flera branscher. Men jag hoppas ändå att det kan bli som Thomas Pynchon skrev angående den nya datoråldern: ”Om logistiken går att ordna kan mirakel fortfarande vara möjliga.”