”Burka är könsapartheid och bör förbjudas”

REPLIK. I Forskning & Framsteg den 5 mars slår religionsvetaren Martin Eidrup ett slag för burkans och niqabens fortsatta frihet i det offentliga rummet. (För enkelhets skull skriver jag bara ”burka” i fortsättningen.) Enligt honom förstärker ett förbud mot dessa plagg utanförskapet, inte minst med tanke på den redan hårdnade migrationspolitiken och främlingsfientligheten.

Eidrup menar också att ett förbud kan vara diskriminerande och att förändringar i värderingar uppnås bäst utan lagstiftade förbud. För detta hänvisar han bland annat till World values survey. Men den senaste undersökningen (2020) ger inget tydligt stöd för påståendet att människor i traditionella miljöer automatiskt ändrar sina värderingar med tiden. När det handlar om hedersnormer visar traditionella familjer ingen större benägenhet till förändring enligt undersökningen. Strikt religiösa familjer där slöja och burka praktiseras tillhör denna grupp.

I mitt arbete, bland annat som familjehemssekreterare och sakkunnig i hedersrelaterat våld och förtryck, har jag träffat hundratals barn och vuxna i hederskontext. Min erfarenhet bekräftar att det tyvärr inte räcker med trygghet och inkludering för att nya medborgare i Sverige ska anamma de gällande normerna.

Forskning om tidigare normförskjutningar i Sverige visar också att lagstiftning spelar en viktig roll. Alla svenska föräldrar tog inte självmant avstånd från barnaga eller förtryck av hbtqi-personer; det behövdes lagar för att markera var samhället står och för att bestraffa förkastliga beteenden. Den statliga utredningen (SOU 1978:10) konstaterade att lagstiftning är normbildande samtidigt som lagen kunde användas som ett pedagogiskt verktyg i förändringsarbetet.

Visst finns det både främlingsfientlighet och diskriminering i Sverige, precis som i resten av världen, men Sverige hör samtidigt till de mest jämställda och demokratiska länderna. Trots detta hade Sverige per capita en av de största grupperna ungdomar som anslöt sig till ISIS. Det var inte utanförskap och ojämlikhet som var grunden till detta, då Sverige varit mer tryggt och inkluderande än många andra europeiska länder. Skillnaden beror i stället på kulturrelativism och en gränslös respekt för religionsfriheten.

Ingen vettig människa i dag kan försvara apartheid, men många ser mellan fingrarna när det gäller könsapartheid. Burkan är könssegregationens och könsapartheidens tydligaste märke. Det finns förvisso troende kvinnor som själva underkastar sig burkan med hänvisning till sin tro, men vi skulle stå upp för ett förbud mot apartheid även om en mörkhyad man försvarade den som sitt öde.

I ett demokratiskt, sekulärt samhälle tvingas religionen ge med sig på många punkter. I flertalet länder är många religiösa regler förbjudna då de kolliderar med grundläggande mänskliga rättigheter. Gamla testamentet (Femte Moseboken 21:18–21) förespråkar stening till döds för barn som kränker föräldrarnas auktoritet. Islam tillåter i vissa tolkningar barnäktenskap, hustrumisshandel (Koranen, Sura 4:34) och månggifte för män. Men ingen kommer på idén att försvara en troende mans rätt till polygami med hänvisning till religionsfriheten.

Förutom att vara ett religiöst plagg är slöjan, med alla sina avarter, ett ideologiskt och politiskt medel för förtryck samt en symbol för en reaktionär internationell rörelse. Från början av 1990-talet började olika islamistiska och jihadistiska rörelser attackera obeslöjade kvinnor från Algeriet till Kashmir. Dessa rörelser har alla haft en förkärlek för burkan som den ”bästa” islamiska slöjan. ISIS, som tog tusentals yazidiska flickor som krigsbyte och utnyttjade dem som sexslavar, lät sina kvinnliga väktare och kontrollanter bära burka. Samma sak sker än i dag under talibanernas styre. Burkan är således den salafistiska och jihadistiska rörelsens ideologiska symbol.

Är ett burkaförbud diskriminerande mot muslimer? Det beror på hur man tolkar diskriminering. Det är tack vare kulturrelativismen som frågan ens lyfts upp. I stället för att utgå från vad burkan faktiskt står för, flyr man sitt mänskliga ansvar med religionsfriheten som täckmantel. Ingen har mage att hävda att förbud mot månggifte och barnäktenskap är diskriminerande mot muslimer, även om de kan anses höra till islamisk sharia.

Slöjan i sig är diskriminerande mot kvinnan eftersom den skiljer på individer baserat på kön. Slöjan måste bäras eftersom kvinnan ses som samhällets sexobjekt; den bekräftar och återskapar sexualiseringen av hennes kropp. Det krävs lagstiftning för att åstadkomma en förändring. Slöja bör förbjudas på barn; barn är inte sexuella varelser och ska inte belastas med religion på det sättet. Alla myndighetspersoner ska vara neutrala i sin yrkesutövning och bör därför inte bära tydliga ideologiska, politiska eller religiösa attribut. Slutligen bör burka och niqab förbjudas i det offentliga rummet eftersom de förnedrar kvinnans väsen och existens, samtidigt som de utgör en symbol för könsapartheid och jihadistiska rörelser.