Då kan medförfattare hållas ansvariga för kollegors forskningsfusk
I flera uppmärksammade fall har medförfattare till akademiska artiklar protesterat mot att de fällts för någon annans forskningsfusk. Kan ”contributorship statement” vara en lösning?
Vilket ansvar har forskare för innehållet i vetenskapliga artiklar som de står som medförfattare till? Det har blivit en omstridd fråga i flera uppmärksammade fall av forskningsfusk.
Bild: Getty images
I slutet av 2024 fälldes sex forskare knutna till Uppsala universitet i Nämnden för prövning av oredlighet i forskning, Npof. Ärendet gällde figurer och tabeller i 56 artiklar. Två personer ansågs ha legat bakom det hela, men ytterligare fyra medförfattare ansågs ha varit oaktsamma och inte kontrollerat innehållet. Tre av dem överklagade till förvaltningsrätten – i februari 2026 kom beskedet att de ska betraktas som skyldiga.
Ett annat känt fall gäller några medförfattare till artiklar av kirurgen Paolo Macchiarini, som invände när de fälldes för oredlighet.
”Medförfattaren måste ta ansvar för helheten”
Svenska universitet lutar sig mot ett ramverk som kallas för Vancouverreglerna (se faktaruta). De säger tydligt att medförfattaren måste ta ansvar för helheten. Men så fungerar det inte alltid i praktiken.
– I grund och botten finns det tre normer bakom författarskap. Det handlar om att få erkännande för sitt arbete, om akademisk meritering och om ansvar och transparens, säger William Bülow O’Nils, universitetslektor i biomedicinsk etik vid Uppsala universitet som har skrivit om medförfattarskap och ansvar.
Det kan ibland bli en ohälsosam kamp för att få sitt namn på så många artiklar som möjligt. Detta på grund av att det akademiska meriteringssystemet fäster så stor vikt vid antalet publikationer, förklarar William Bülow O’Nils.
Normer och förväntningar skiljer sig åt mellan forskningsfälten
Inom vissa fält finns en tradition av gift authorship, vilket innebär att en handledare eller projektledare automatiskt får sitt namn på publikationer oavsett om de har bidragit till innehållet. Detta anses vara ett problem, som regelverket försöker komma till rätta med.
Vancouverreglerna är formulerade för medicinsk forskning, men har kommit att användas även inom andra fält. Det är inte alltid de passar in i hur medförfattarskap hanteras i olika vetenskapsgrenar. Det är svårt att tänka sig att en partikelfysiker som har sitt namn bland hundratals andra på en artikel skulle bära samma typ av ansvar som en forskare som gjort en studie tillsammans med en professor och en forskarstudent. Det finns olika normer och förväntningar inom olika fält.
– Inom humaniora är det nästan alltid en person, ett verk. Ett annat sätt att se på vetenskapligt arbete är att det här har vi gjort tillsammans som ett lag, säger William Bülow O’Nils.
Hur långt sträcker sig ansvaret för medförfattare?
Frågan är hur långt ansvaret går, vilken typ av fel som en medförfattare ska förväntas kunna genomskåda och hur stort ansvar olika medförfattare förväntas ta i olika fall och i olika forskningsfält.
– Anledningen till att man samarbetar i akademin är att alla inte är experter på allt, säger William Bülow O’Nils.
En forskargrupp kanske lånar in en expert på statistik för att göra en del av sin dataanalys. Förväntas då den som har gjort arbetet med datainsamlingen i labbet kunna granska detaljerna i den expertens bidrag?
Erkännas utan att avkrävas ansvar
För att göra systemet mer transparent tycker William Bülow O’Nils att det vore bra att inte fästa så stor vikt vid att stå som författare, utan att i stället använda något som kallas contributorship statement. Vissa vetenskapliga tidskrifter begär redan nu att forskare ska ange vad de olika medförfattarna bidragit med till en studie – kanske datainsamling, analys eller rekrytering av försökspersoner. Det skulle kunna gå att på samma sätt nämna även personer som bidragit utan att stå med sitt namn i författarlistan. På så sätt skulle de kunna få sitt erkännande utan att avkrävas samma typ av ansvar för helheten.
Vad gäller fallet med de dömda forskarna i Uppsala kommer två professorer (numera pensionerade) att överklaga igen och ta ärendet till Kammarrätten skriver Upsala Nya Tidning.
Ny studie om kollektivt ansvar vid vetenskapligt författarskap
I början av 2026 startade ett forskningsprojekt som ska undersöka vetenskapligt författarskap och kollektivt ansvar. Olle Blomberg, forskare i filosofi vid Göteborgs universitet, ska tillsammans med två kollegor tillämpa teoretiska idéer om kollektivt ansvar, men också utreda empiriskt hur beslut faktiskt tas i utredningar om oredlighet i forskning.
– Det finns ingen publicerad forskning om vilka personer som hålls som medansvariga i praktiken, säger Olle Blomberg.
Han vill också utforska hur besluten sedan tillämpas, det vill säga vilka konsekvenser det får för de inblandade forskarna när resultaten skickas tillbaka till universiteten.
Vancouverreglerna för forskning
Enligt Vancouverreglerna ska fyra kriterier vara uppfyllda för att en person ska vara medförfattare till en artikel:
- Väsentliga bidrag till verkets utformning eller design; eller insamling, analys eller tolkning av data för verket;
- Utformning av verket eller kritisk granskning av det avseende viktigt intellektuellt innehåll;
- Slutgiltigt godkännande av den version som ska publiceras;
- Överenskommelse om att vara ansvarig för alla aspekter av verket för att säkerställa att frågor relaterade till riktigheten eller integriteten hos någon del av verket undersöks och löses på lämpligt sätt.
Vancouverreglerna, Recommendations for the conduct, reporting, editing and publication of scholarly work in medical journals, är ett ramverk för publiceringen av vetenskapliga resultat. De är framtagna av en grupp redaktörer för medicinska forskningstidskrifter tillsammans med representanter för relaterade organisationer.
