”Diskutera kommunikatörernas arbetsuppgifter i stället för deras antal!”

REPLIK. En diskussion om förhållandet i offentligheten mellan expertkunskap och kommunikation har återigen blossat upp – och det är bra. I Forskning & Framsteg den 19 augusti argumenterar zooekologen Göran Arnqvist för att den snabba ökningen av antalet kommunikatörer vid universiteten är ett demokratiproblem. Han menar att den stora ökningen av kommunikatörer stjäl resurser från universitetens kärnuppgift – forskning och undervisning – samt att kommunikatörerna dessutom snarare än att tillgängliggöra expertkunskap i stället hindrar universitetens experter att nå ut till journalister och allmänhet. Frågan är viktig – men Göran Arnqvist missar delvis målet. Viktigare än att analysera antalet kommunikatörer vid universiteten är att diskutera själva syftet med kommunikation mellan forskning och det omgivande samhället.

I vårt komplexa och specialiserade samhälle innebär expertkunskap en avsevärd makt. Det är ämnesexperter som utvecklar läkemedel och vaccin, som fattar beslut om när behandling av en sjukdom ska inledas eller avbrytas; det är ämnesexperter som konstruerar kärnvapen och bygger kärnkraftverk, som bestämmer över smittskyddsåtgärder och gränsvärden för kemikalier. Ämnesexperter sätter styrräntan som bestämmer kostnaden för våra banklån; ämnesexperter planerar byggen av nya järnvägar och motorvägar, utvecklar AI-verktyg och bygger elnät. Hela samhället förändras ständigt av experternas utveckling av ny kunskap. I slutfasen sker det ofta i ett samspel med politiken, men även när de formella besluten ligger inom politikens domäner ställs ofta samhällets demokratiska institutioner inför fait accompli.

När kunskapen väl är utvecklad kan vi möjligen offentligt debattera tillämpningar och begränsningar, men som inte minst digitaliseringen och AI-utvecklingen visat så är kraften i den tekniska och vetenskapliga utvecklingen sådan att samhället ofta bara har att hänga med. Avståndet från grundforskning till samhällsomvälvande innovationer har aldrig varit kortare, och hastigheten med vilken ny kunskap omstöper samhället fortsätter att accelerera.

I ett demokratiskt samhälle är det här ett dilemma. Å ena sidan behöver kunskapsproduktion och forskning stå fritt från politiken – den akademiska friheten att söka kunskap och själv bestämma sina forskningsfrågor är tillsammans med yttrandefrihet (för forskare såväl som andra) en demokratisk grundbult. Ser man kunskap som makt så handlar akademisk frihet helt enkelt om maktdelning – kunskapsproduktionen behöver precis som rättsväsendet vara skild från politiken, med strikt professionella kriterier att förhålla sig till. Å andra sidan krävs stor transparens inom kunskapssektorn för att undvika en de-facto-teknokrati.

Allmänheten och politiken måste kunna följa kunskapsproduktionen från ax till limpa – att nöja sig med att servera de färdigbakade vetenskapliga och tekniska resultaten duger inte längre. Vilka frågor forskningen söker svar på, och de vägval som görs under sökandets gång, påverkar förstås slutresultatet. Att ge insyn och möjlighet för utomstående att delta i en diskussion under hela kunskapsprocessen är avgörande för att samhällets utveckling ska behålla en demokratisk förankring. Att offentligt diskutera etiska riktlinjer för AI-användning, genterapi eller neuroimplantat när tekniken redan är färdigutvecklad har ofta visat sig vara för sent – när väl tekniken är etablerad påverkas den globala samhällsutvecklingen både praktiskt och värderingsmässigt. På samma sätt är forskningssatsningar på batteriteknik, solceller eller kärnkraft avgörande för vilken typ av samhälle vi ska ha.

Här har många kommunikationspolicys gått vilse. Jag befarar att Göran Arnqvist har rätt i att stora delar av kommunikationsverksamheten har inspirerats av näringslivet och snarast handlar om marknadsföring och i värsta fall av tankar om ”skademinimering” när kontroversiella diskussioner uppstår. En genomlysning av hur mycket resurser som läggs på att marknadsföra det egna universitetet, i syfte att locka studenter eller bara att “stärka varumärket” vore välkommen. Detta i kontrast till de resurser som läggs på att utveckla universitetens förmåga till dialog och utbyte med hela det omgivande samhället.

En annan viktig diskussion är vad som menas med samverkan. Universitetens samverkansavdelningar tycks ofta helt skilda från kommunikationsavdelningarna  – och samverkan med allmänhet, civilsamhälle samt praktiker och politiker eller andra beslutsfattare inom offentlig sektor tycks sällan stå i centrum. I stället har samverkansavdelningarna ofta ett stort fokus på näringslivet. Detta i skarp kontrast till de formuleringar som var kopplade till begreppet ”den tredje uppgiften” som samverkan tidigare kallades i styrdokument, och som då syftade på en bredare samverkan med hela samhället. I dag räknas, åtminstone på vissa universitet, till exempel en experts medverkan i riksmedia, för att fördjupa en viktig samhällsfråga med sin kunskap, inte som ”samverkan” och ger alltså inga interna poäng till forskaren eller dennes institution.

Universitetens kommunikation med det omgivande samhället har aldrig varit viktigare. Universiteten är samhällets gemensamma kunskapsbank. En garant för en fortsatt tillit och demokratisk utveckling av kunskapssamhället är självständiga och starka forskare som också ser sig som medborgare och samhällsvarelser – forskare som inte bara förmår berätta om sin forskning utan också lyssna på tankar och farhågor från allmänhet och civilsamhälle i sitt sökande efter relevanta forskningsfrågor. Den förmågan är inte självklar, och definitivt ännu inte en tillräcklig del av forskarutbildningen och inte heller premierat i forskarkarriären.

Med rätt styrning, mandat och stöd kan universitetens kommunikationsavdelningar vara en viktig pusselbit i att skapa en bättre dialog mellan forskning och det omgivande samhället. Men då måste mer resurser läggas på en inkluderande och dialogbaserad forskningskommunikation, kommunikatörerna måste ges möjlighet att skapa förankring och kontakter med forskare på alla nivåer i verksamheten samt ges tid att omvärldsbevaka och leta efter rätt experter att kommentera och diskutera aktuella samhällsfrågor. Dessutom behövs verktyg för att föra strukturerade samtal med det omgivande samhället.

Självständiga forskningskommunikatörer, som står i allmänhetens tjänst och kan leta efter, sortera i samt väga samman expertkunskap är av yttersta vikt för att skapa en bättre dialog mellan forskning och det omgivande samhället. Till dessa räknar jag ett starkt skrå av vetenskapsjournalister i fristående massmedia. Men det kan också vara forskarvärldens egna kommunikatörer med mandat och kunskap att agera dubbelriktade kunskapsmäklare snarare än att ha i uppdrag att i första hand stärka universitetens varumärken.