”Europa bör bygga egna databaser för forskning”

Varje dag söker miljontals forskare, läkare och studenter information i Pubmed. Det är världens viktigaste databas för biomedicinsk litteratur, finansierad och styrd av amerikanska National Library of Medicine. Europas medicinska forskning är därmed beroende av en enda extern aktör. Det är en sårbarhet vi inte längre har råd att ignorera.

Rapporter om politisk påverkan på forskningsinnehåll inom amerikanska hälsomyndigheter duggar tätt. I april 2025 blockerade National institutes of health (NIH) tillgången till vissa biomedicinska databaser i utvalda länder. Det innebar att forskare från exempelvis Kina och Ryssland inte längre hade tillgång till databaser kontrollerade av NIH. Pubmed påverkades inte då. Men händelsen visar att geografiska begränsningar är tekniskt möjliga och politiskt genomförbara.

Till det kan vi lägga till en växande oro för vetenskaplig integritet. En kommitté som sedan fyrtio år beslutat vilka tidskrifter som ska inkluderas i Medline – Pubmeds centrala databank – ersattes i fjol av en mindre transparent process. Förändringen har väckt frågor om hur politiska prioriteringar kan påverka urvalet framöver.

Pubmed har sina rötter i katalogiseringssystemet Index Medicus från 1800-talet. Det är vårt kollektiva minne inom medicinsk forskning. Men minnet är bräckligt – eftersom infrastrukturen är beroende av USA. Samtidigt har Europa kapaciteten att bygga en egen lösning. Visserligen finns Europe PMC, som ”speglar” över 38 miljoner poster från Pubmed, men även den tjänsten bygger på samarbete med amerikanska National Library of Medicine.

En långsiktig lösning bör vara oberoende. Det nya initiativet Olspub, som drivs av det tyska forskningsbiblioteket Zentralbibliothek Medizin (ZB Med), samlar in grunduppgifter om vetenskapliga artiklar direkt från europeiska förlag och lagrar dem på europeiska servrar.

Zentralbibliothek Medizin har nyligen startat en insamlingskampanj för att finansiera Olspub. Målbeloppet är två miljoner euro. Ledaren för projektet, Miriam Albers, förklarar att det inte handlar om att bryta med USA, utan om riskhantering: ”Ingen skulle acceptera att elförsörjningen eller betalningssystemet saknade reservlösning. Varför accepterar vi det inom forskningen?”

Invändningen att det blir dyrt är relevant. Men kostnaden för att stå utan alternativ kan bli högre. Ett avbrott på bara en vecka skulle få långtgående ekonomiska och potentiellt livshotande konsekvenser för medicinsk forskning och vård, enligt projektbeskrivningen av Olspub.

En satsning på att säkra forskningen mot amerikanska nycker kan liknas vid en försäkring. Om Europa menar allvar med öppen vetenskap och strategisk autonomi bör vi gemensamt investera i en självständig europeisk lösning. Vem i Sverige kan tänka sig att bidra?

Fotnot: Miriam Albers, Nils Hansson och Hannah Ruschemeier leder forskargruppen ”Dissify” om doktorsavhandlingens historia.