F&F 60 år: ”Minsta barn vet väl hur roligt det är att lära …”

Jag vet inte hur den allmänna föreställningen om Forskning & Framsteg är nuförtiden, men åtminstone tidigare har jag hört människor prata om vår tidning som det lite duktiga och torra alternativet i floran av populärvetenskapliga tidskrifter. Här får du knäckebröd, jämfört med vissa konkurrenter som kanske utlovar tårta. När jag bläddrar i äldre årgångar får jag erkänna att det emellanåt kan kännas lite grått – men faktum är att det också rätt ofta glimmar till av humor på sidorna, om inte annat så genom de olika illustrationerna.

Tecknaren Nils Peterson arbetade med Forskning & Framsteg under ett antal år, och bidrog med många roliga visuella kommentarer till artiklarna. Ofta är det rena skämtteckningar, som ger lite perspektiv och kontrast till texten.

Kanske var det precis de här aspekterna som Bamse-seriens skapare Rune Andreasson tänkte på när han lät sin tecknade sköldpadda Skalman förklara varför Forskning och Framsteg är så bra: ”Minsta barn vet väl hur roligt det är att lära – om läraren är rolig!”

I fyra nummer under 1978 hade tidningen rent av seriesidor där Nils Peterson tolkade olika ämnen som förekom i tidningen med generösa blinkningar till kända serier som Tarzan och Linda och Valentin. Detta grepp tycker jag är tämligen briljant, och jag hade gärna sett fler. Jag undrar hur de redaktionella diskussionerna såg ut när tidningen började respektive slutade med serierna.

Vissa ämnen har klockrena upplägg för humoristiska teckningar, till exempel en artikel från 1985 om felsägningar och vad de säger om språket. Här kan vi se en dam i plisserad kjol med en herrhatt i koppel gå fram till charkdisken och fråga ett sorgset biträde: ”Ursäkta, var har ni hatt- och kundmat?” En rolig bild blir så lätt något att stanna upp vid när jag bläddrar igenom tidningen. Jag blir genast nyfiken. Vad handlar det här om egentligen?

Andra gånger tar bilden ut svängarna lite jämfört med texten i själva artikeln. Den kan vara en dekorativ krusidull, något som bara livar upp lite, eller en rolig tolkning av en viktig poäng. I en tidning från 1982 hittar jag några grå varelser i dödskallemärkta hjälmar, som får bära flaskor med lösningsmedel i en illustration till en artikel om farliga ämnen i arbetsmiljön. I en artikel om hur växter försvarar sig finns en bild av ett träd med en krona formad som en muskulös överkropp och ”HULK” inristat i ett hjärta på stammen.

Ett litet fniss kan ju fungera som en inbjudan till att läsa om något som kanske är ganska djupt. Det såg jag för några år sedan när Johan Jarnestad illustrerade min artikel om neutrino­partiklar med små figurer i färgade byxor, och gav mig idén till att också göra små intervjuer med olika neutrinoslag. Det skulle kunna se oseriöst ut, men vi fick riktigt fin respons på detta grepp. Lite socker i botten så går medicinen ner, som Mary Poppins sade. Eller som jag hellre skulle vilja se det: en snygg presentation visar att det egentligen är fråga om en rätt god anrättning rakt igenom.