Annons
En ung kille i VR-glasögon och med specialhandskar står på ett rullband i ett stökigt och ruffigt rum.

Wade Watts ger sig ut på jakt efter en gömd skatt i en virtuell värld i filmen Ready Player One.

Bild: 
Twentieth Century Fox

F&F ser filmen Ready Player One

Författare: 

Publicerad:

2018-03-29

Lagom till påsk blir det påskäggsjakt på bioduken. Ett påskägg kan förstås vara ett ägg av papp fyllt av smågodis. I andra sammanhang – till exempel datorspel – är ett påskägg ett hemligt budskap, en gömd överraskning. Filmen Ready Player One är en äventyrsfilm där en stor del av handlingen utspelar sig i VR-världen Oasis, skapad av den excentriske James Halliday. När han dog lämnade han efter sig ett påskägg i sin skapelse, och den som hittar det ska få överta hans företag.

Wade Watts och alla andra äggletare måste sätta sig in i James Hallidays tankevärld för att förstå hur han har tänkt när han gömde ägget. Eftersom James Halliday växte upp på 1980-talet och älskade populärkultur blir filmen ett tämligen överdådigt smörgåsbord av 80-talsreferenser. Kanske rentav nostalgi. Jag tänker mig att det ska tilltala en generation som kan identifiera sig med James Halliday, men också en generation av unga som växt upp online och kan känna igen sig i spelvärlden.

Filmen är i stort sett en bergochdalbana, ett matinéäventyr. Inte särskilt djup, men schysst underhållning. Men efteråt funderar jag på hur världen i Ready Player One är tänkt att fungera.

Den lilla moralkakan som har petats in bland påskgodiset handlar om verkligheten. Att verkligheten är värd att ägna tid åt, även om VR-världen också är härlig och värdefull. Verkligheten år 2044 beskrivs som en väldigt dystopisk tillvaro, där människor i stort sett gett upp om att försöka lösa sina problem och i stället drar sig undan till sin virtuella oas.

(Naturligtvis har människor högst verkliga vänskaper och högst verkliga upplevelser i Oasis – precis som vi har i onlinespel och sociala medier. För enkelhetens skull kallar jag ändå världen utanför Oasis för "verkigheten".)

Jag kan inte låta bli att tänka på alla de logistiska problem som måste lösas för att människor skulle kunna få tillgång till Oasis. Någon tillverkar ändå all VR-utrustning, någon bakar de drönar-levererade pizzorna, och någon underhåller kraftverken och serverhallarna som är Oasis underliggande infrastruktur. Det här betyder att det finns en stor mängd människor som hur som helst bryr sig om sin verklighet. Men det får man bara högst osammanhängande glimtar av.

Tyvärr har jag inte läst boken som filmen bygger på, och det kan hända att en del av det världsbygge som utelämnas i filmen faktiskt finns med där.

Som så mycket science fiction kan den här filmen på ett plan läsas som en sorts metafor för hur vi tänker om vår tillvaro i världen idag. Många oroar sig för att de tillbringar för mycket tid med sin telefon, och det talas om ungdomars skärmtid och om att "skärmbanta". (Läs också Livet framför skärmen i F&F 3/2018.)

Jag tror att människor som gillar att utforska digitala världar också är nyfikna på det som ligger utanför dem. Det finns inte direkt någon motsägelse där, nyfikna och engagerade människor brukar vara det på många plan. Därför har jag gott hopp om den där världen där Wade Watts bor i en sunkig liten barack när han inte går omkring i Oasis.

Här borde den här texten egentligen sluta, men jag har en liten kommentar att göra innan jag avrundar. Kärleken till popkulturen är nämligen det starka genomgående temat i filmen, men det hela hamnar ofta på fel sida gränsen till smörigt publikfrieri. Som tittare känner jag mig manipulerad av de mycket osubtila försöken att få mig att jubla av igenkänning i allt från musik till inredningsdetaljer och tröjtryck.

Dessutom är det något fundamentalt skumt med hela upplägget för tävligen, och med James Halliday som ligger bakom alltihop. Han framställs som en mycket sympatisk nörd, men också som någon som led av alla det stereotypa nördskapets baksidor – inte minst att vara dålig på att tas med människor. Samtidigt är han en sorts galning i superskurkformat. Att få en stor del av världens befolkning att ägna sig åt att i detalj memorera och dissekera hans egna intressen, hans smak, hans liv. Det känns om inte annat extremt självupptaget. När han dessutom testamenterar kontrollen över Oasis till vinnaren borde han ha kunnat lista ut att jakten blir ett spel på liv och död. Den blyge mysfarbrorn framstår plötsligt som ganska orimlig.

Inne på det spåret kan man fundera över det faktum att det är Steven Spielberg som gjort denna film, som frossar i nostalgisk kärlek till populärkultur från 80-talet. Någon som är mer drillad i sådant än jag har säkert redan börjat räkna hur många referenser till Spielberg-filmer som gömmer sig i Ready Player One. Påskäggsjakt!

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
10 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar