F&F tittar på filmen Alien: Covenant
Den nya Alien-filmen bjuder på en stor dos av överlägsna, livsfarliga, utomjordiska varelser. I biomörkret väckts dessutom funderingar kring neutrinofysik, och om rimliga rutiner för att utforska nya planeter.
Rymdfarare på film lyckas på något vis framstå som rätt så kompetenta trots att de uppenbarligen har missat viktiga lektioner under sin utbildning. De envisas med att undersöka okända saker utan handskar och ansiktsskydd. Och de landar gärna på okända planeter utan att först göra tio års utforskning med sonder, som normala vetenskapare skulle göra.
Skräckelementet i den första delen av filmen Alien: Covenant utgörs av en rad sådana dumma sätt att göra saker. Jag som tittare vet redan från filmens titel att personerna i filmen kan råka ut för värre saker än de risker forskare utsätter sig för här hemma på jorden.
Alien: Covenant är alltså den senaste filmen i det universum vi lärt känna i en rad filmer sedan den ursprungliga Alien från 1979. Den är en direkt uppföljare till Prometheus (2012). Berättelsen nystar i bakgrunden till den ”perfekta livsformen” som vid det här laget har hemsökt ett antal rymdskepp på vita duken.
Alla mina funderingar kring hur ansvarsfulla utforskare bör närma sig främmande ekosystem kryper förstås och gömmer sig längst in i bakhuvudet när det första monstret dyker upp. Sedan är det fullt adrenalinpåslag och ingen tid att tänka på vetenskap.
Filmen lider möjligen av det allmänna problemet med att bygga vidare på ett existerande fiktivt universum. Det gäller att flirta lagom med de gamla fansen, förhålla sig till tidigare kapitel i berättelsen, och samtidigt hitta utrymme för att berätta något nytt. På det hela taget lyckas den ändå rätt bra.
Efteråt, när spänningen börjar släppa, kan frågorna om hur Aliens universum egentligen fungerar bubbla upp till ytan igen. Då gnuggar jag belåtet händerna, för filmen ger mig en fin förevändning att resonera lite om neutriner.
I början av filmen blir rymdskeppet Covenant skadat av en händelse som börjar med en neutrinopuls. Besättningen måste väckas för att ta hand om reparationerna. Det är då de upptäcker signaler från en okänd planet och tar en närmare titt på den.
En neutrino är en undflyende typ av partikel som vi i vår tid bygger enorma underjordiska detektorer för att alls kunna fånga in och studera. Neutriner bildas hela tiden i solen, och astronomiska mängder av dem strömmar genom var och en av oss varje dag utan att göra någon som helst skada. Det verkar konstigt att de spöklika neutrinerna ska kunna förstöra viktiga delar av ett stort rymdskepp. Men neutrinopulsen kan vara ett förebud, och själva skadorna orsakade av något mer påtagligt.
Den här frågan ska förstås inte dras för långt, i ett fiktivt universum där det kan finnas annan fysik än den vi känner till. De fyrkantiga rymdskeppen har uppenbarligen konstgjord gravitation (utan att snurra runt), för att ta ett exempel. Men science fiction lever ändå på illusionen att det skulle kunna finnas ett historiskt samband med vår värld, så det kan vara kul att fundera lite på neutrinerna också.
Det finns fenomen som ger en rejäl neutrinosignal, till exempel en supernova. När en stjärna exploderar som en supernova slungas oerhörda mängder neutriner iväg med en ansenlig del av supernovans energi. Själva neutrinerna borde inte orsaka något större problem, särskilt som skeppet uppenbarligen befinner sig rätt långt ut i tomma rymden, men en del av chockvågen som kommer efteråt skulle kunna göra det. Neutrinerna kommer först, sedan ljuset, och slutligen en stark plasmavind. Fast den senare rör sig bara med en tiondel av ljusets hastighet och kan komma ganska lång tid efteråt, om den exploderande stjärnan ligger långt borta.
Det konstiga är förstås att vara i närkontakt med en supernova och inte veta om att det är en supernova. Besättningen pratar lite vagt om en explosion och om att stjärnutbrott inte går att förutse, men de säger inte ”nova”. Och det borde vara uppenbart.
Kanske ska det föreställa någon process som hittills är okänd. Neutrinoteleskopet IceCube har fångat neutriner med obegripligt hög energi, som ingen ännu vet riktigt varifrån de kommer. En plötslig händelse som ger upphov till sådana neutriner borde också ge ifrån sig andra typer av strålning på samma gång. Men det kan knappast vara fråga om en vanlig stjärna som hickar till, utan måste vara något mycket mer dramatiskt.
Eftersom besättningen på Covenant uppenbarligen inte är så intresserade av astrofysik får vi inte så många detaljer. Jag kan inte låta bli att undra om det kanske finns någon ledtråd här som säger att händelsen inte alls var naturlig när allt kommer omkring. Det verkar ju lite märkligt att en så skum olycka skulle drabba skeppet precis när det befinner sig lagom nära den mystiska planeten. Den som de måste hamna på för att huvudhandlingen ska kunna utspela sig. Finns det någon sinister plan bakom? Är det egentligen en fälla gillrad med ett konstgjort ”stjärnutbrott”?
Förmodligen inte. Men skulle det vara så kanske det avslöjas i nästa film.
