Folkrättsexpert om attackerna mot Iran: ”Ibland avviker moral och folkrätten från varandra”

De väpnade angreppen mot Iran som inleddes den 28 februari 2026 rättfärdigas främst på två sätt. Dels beskriver både Israel och USA attackerna som en form av förebyggande självförsvar mot den iranska regimen. Dels pekar de på regimens massakrer av civilbefolkningen som något omvärlden måste sätta stopp för.

Men Mark Klamberg, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, menar att angreppen inte kan motiveras utifrån folkrätten med dessa argument.

– Rätten till självförsvar, så som den är formulerad i FN-stadgan, utgår ifrån att ett väpnat angrepp redan har skett. En del stater försöker tidigarelägga den punkt då de får utöva självförsvar. Den dominerande uppfattningen skiljer mellan så kallat föregripande självförsvar, som bara gäller vid ett omedelbart förestående angrepp, och förebyggande självförsvar, som riktas mot ett mer avlägset och diffust hot. Men folkrätten ger inte stöd för den sistnämnda sortens självförsvar. Därför ser jag det här angreppet som en överträdelse av folkrätten, säger Mark Klamberg.

Vissa svenska politiker, som riksdagsledamoten Ardalan Shekarabi (S) och kommunpolitikern Hanif Bali (M), har försvarat attacken utifrån länders skyldighet att undsätta ett annat lands befolkning. Hur ser du på det?

– I samband med FN-toppmötet 2005 antog FN:s medlemsstater, inklusive USA och Israel, ett dokument som slår fast att stater har ett ansvar att undsätta civilbefolkningar och att väpnat våld får användas för detta. Men en sådan intervention kräver ett beslut av FN:s säkerhetsråd – vilket saknas i det här fallet. Därutöver råder osäkerhet om vad de egentliga drivkrafterna är från Israels och USA:s sida, då de angivna målen skiftar och maktmedel på marken verkar saknas.

I dag har såväl Ryssland som Kina och USA vetorätt i säkerhetsrådet. Skulle inte vetorätten behöva tas bort för att det här skulle fungera?

– Ja, antingen måste FN:s medlemsstater ta bort vetorätten eller acceptera att sådana beslut fattas utanför säkerhetsrådet. Men det är inte så FN-stadgan och folkrätten ser ut. Rent moraliskt eller politiskt kan hävdas att det finns ett ansvar att skydda befolkningen i det här fallet – ibland avviker moral och folkrätten från varandra.

Hur stor är möjligheten att inom ramen för folkrätten undsätta en utsatt befolkning i dag?

– Så länge en stat är allierad med någon av stormakterna – de fem permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet – så kommer det inte att ske. 2011 beslöt rådet att tillåta våld baserat på principen om ansvar att skydda i Libyen. Ryssland och Kina släppte igenom det i rådet. Men de blev besvikna och tyckte att mandatet missbrukades och att Nato gick för långt. Det fanns alltså en skepticism redan då, och sedan dess har låsningarna blivit ännu hårdare. Jag ser ingen möjlighet att FN:s säkerhetsråd skulle tillåta något sådant nu.

Hur påverkar angreppet mot Iran folkrättens internationella status?

– Reglerna kring våldsanvändning är i hög grad beroende av vad stormakterna gör. De tycks strunta i reglerna, och det gör folkrätten mindre relevant. Men en sak som ibland glöms bort är det som i folkrätten kallas motåtgärder. Det är åtgärder som inte är våld men som ändå kan innebära påtryckningar, såsom ekonomiska sanktioner eller att stödja den iranska oppositionen. Sådana åtgärder kan stater vidta utan ett godkännande från FN:s säkerhetsråd. Det är inte bara passivitet eller krig som är alternativen.

Har man inte nått vägs ände med Iran vad gäller den typen av motåtgärder?

– Det är möjligt. Omvärlden har redan vidtagit en hel del motåtgärder. Men tänk om man hållit fast vid kärntekniköverenskommelsen JCPOA som USA och Iran kom överens om under Barack Obamas presidentstyre. Det begränsade Irans anrikning av uran och införde en kontrollmekanism för detta. Enligt den amerikanska underrättelsetjänsten under Donald Trumps första presidentadministration följde Iran överenskommelsen. Men Trump rev likväl upp den. Om JCPOA funnits kvar hade det kanske varit ett helt annat läge nu i relationen mellan Iran och omvärlden. Så att omvärlden hade nått vägs ände, att alla alternativ var testade – jag delar inte den uppfattningen.