”Förbud mot burka och niqab misstänkliggör muslimer”

I en intervju i Dagens Nyheter 5 mars återkommer partiledaren Ebba Busch till Kristdemokraternas vallöfte att förbjuda burka och niqab. Det finns plats i Sverige, säger Ebba Busch, för ”anpassad islam”, men alla, oavsett religion, ska anamma ”de svenska kristna värderingarna”. Synen på att migranter – särskilt muslimer – ska anpassa sig, sträcker sig numera över blockgränserna och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson har förklarat sig ”beredd att diskutera” burkaförbud. Men dessa uttalanden visar också en syn på islam och muslimers värderingar som problem som bara förändras genom stark press, som förbud och regleringar.

Forskning påvisar dock att migranter förändrar sina värderingar och anpassar sig till det svenska samhället som ett resultat av tillit till samhället snarare än genom förbud och regleringar. Det visar bland annat den stora World Values Survey som i över fyrtio år undersökt värderingar över hela världen. Om man känner tillit till samhällets institutioner och till andra medborgare har man också ofta tolerans för andra och är därmed öppen för att ta till sig andras värderingar. En grundbult för tillit är trygghet, och det är därför just faktorer som gör oss otrygga – exempelvis kriminalitet – har så stark negativ effekt på öppenhet inför andra och mottaglighet för andras värderingar.

Min egen studie av hur syriska muslimska män i Sverige ser på familjerättsliga frågor som giftermål, skilsmässa, arv och vårdnad av barn visar att de kontinuerligt anpassar, omtolkar och förändrar även religiösa värderingar och praktiker. Förändring sker inte minst i familjerättsliga frågor, trots att det är ett område där konservativa religiösa värderingar ofta antas leva kvar som längst.

Hos de intervjuade familjerna har svenska jämställdhetsnormer snabbt blivit en naturlig del av familjelogistik och egna värderingar. Efter bara några år i Sverige lever de på ett sätt som är mer jämställt än vad de gjorde i sitt tidigare hemland: Gifta par delar på arbete och vårdnad av barn, utan att det ses som något som skulle strida mot islam. Studien är gjord på en liten grupp och alla slutsatser kan inte överföras på andra som identifierar sig som muslimer – det är inte någon enskild grupp utan en mångfald. Däremot ger studien indikationer på att värderingsförändringar kan ske relativt fort under rätt förutsättningar.

Att det sker förändring innebär inte att muslimer lägger sin religiösa identitet åt sidan. Snarare utgår de från sin tro och religiösa identitet för att utvärdera hur de själva behandlas. Religiös identitet blir alltså en måttstock för att skilja på rättvist och orättvist, vilket förklarar varför ett förbud mot burka skulle upplevas som orättvist av många svenska muslimer även om det stora flertalet inte bär detta plagg själva. Inte bara muslimer upplever det så. Även Diskrimineringsombudsmannen har pekat på att förbud mot burka kan utgöra diskriminering just eftersom förbudet är tydligt kopplat till religion.

Kristdemokraterna ser ett burkaförbud som en del av ett ”utvecklingsarbete för ökad samhällsgemenskap”, men ett förbud riskerar i realiteten att urholka gemenskap och tillit mellan samhällsgrupper. Utan att försvara de reaktionära föreställningar som delvis präglar samhällen där kvinnor kan tvingas bära burka, kan man konstatera att effekterna av ett förbud riskerar att gå stick i stäv med det påstådda syftet.

Förslaget att förbjuda burka ska också ses i ett större sammanhang, inte minst den allmänna misstänksamhet som många muslimer upplever att majoritetssamhället just nu riktar mot dem. När Sida nyligen beslutade att inte förnya sitt samarbete med biståndsorganisationen Islamic relief, trots att inga undersökningar funnit bevis för att organisationen begått fel eller bedrivit antidemokratisk verksamhet, uppfattas det som en del i samma generaliserade misstänksamhet mot och orättvis behandling av muslimer i Sverige.

Till detta kommer de radikala skärpningarna av migrationspolitiken. Många av de som i dag utvisas eller riskerar utvisning, i flera fall trots att de länge betalat skatt och lärt sig svenska, har ursprung i muslimska länder. I en sådan kontext är det naturligt att svenska muslimer med ursprung i dessa länder känner en stark otrygghet, något som i sin tur undergräver möjligheterna till förändring av värderingar. Om politiker vill att svenska muslimers värderingar ska förändras måste politiska beslut grundas på tillgänglig evidens för hur värderingsförändring faktiskt sker. Även religiösa normer omförhandlas under vissa förutsättningar där tillit, rättvisa och trygghet är grunden. Ett förbud som upplevs som riktat mot muslimer riskerar att ha liten effekt på bärandet av burka eller niqab, men det får grunden till förändring av värderingar att rämna.