Gavin Lucas vill avskaffa sten-, brons- och järnåldern

Gavin Lucas är professor i arkeologi vid Islands universitet och har formulerat teorier om framför allt synen på tid i arkeologiskt avseende. Han har också utvecklat metoder och gjort fältarbete i uppmärksammade grävningar. Den 20 mars 2026 fick han ta emot Kungl. Vitterhetsakademiens Gad Rausings pris på Riddarhuset i Stockholm.

Du har fört fram tanken att föremål och händelser skapar sin egen tid. Hur menar du?

– Oftast ser vi arkeologer tiden som en serie lådor som vi placerar objekt och händelser i. När vi gör dateringar kopplar vi dem till ett mätsystem. Genom det begränsar vi oss. Om vi inte gjorde det skulle vi kanske se saker på ett annat sätt.

Så treperiodsmodellen med stenålder, bronsålder och järnålder är föråldrad?

– Ja, dessvärre är den till mer skada än till nytta. Den skapades för att datering var ett problem, men det är det inte längre. Man utgick från morfologi, hur föremål som stenyxor, keramik och vapen såg ut – vilket material de gjordes av och hur de utformats. Det behöver vi inte längre för datering, men för andra analyser. När vi delar upp tiden styr det vårt sätt att tänka. Vi behöver strukturer för att kunna arbeta, men nu korsar arkeologer hela tiden de periodgränser som dragits upp på 1800-talet.

Är den klassiska arkeologiska metoden fortfarande giltig: att hitta, datera, tidsordna och tolka fynd?

– Det var en klurig fråga. Den är väl utformad för sina syften, och den förbättras ständigt. Ta den klassiska dateringsmetoden med kol-14, som har vässats med bayesiansk analys. Det är en statistisk metod som har revolutionerat dateringen. När man förutom kol-14-dateringen lägger till lagerföljder och sannolikhetskalkyl kan vi i dag få en noggrannhet på årtionden när.

Du har illustrerat olika tidssystems samspel i ett fynd med hur de första kända invånarna i dagens Storbritannien knackade flintverktyg för 500 000 år sedan. Det tog kanske 15 minuter, men noggrannheten i mätningen är +/- 46 000 år. Hur ska det tolkas?

– Det är ett bra exempel på spänningen mellan den mänskliga tiden och tidslinjalen. Vi behöver inte klocktiden för att förstå och uppskatta hur människor har handlat. Det är oberoende av den absoluta tiden – vi mäter inte tiden i de bästa stunderna av vårt vardagsliv. Genom att titta på vad de åstadkom kan vi se vad människan klarat av att göra, hur skilda världar vi skapar och har skapat. Den mänskliga utvecklingen har inte varit en rät linje av förbättringar. Den slingrar sig fram, går runt i cirklar och ibland tillbaka.

Så tidslinjalen och perioderna förvränger vår syn på historien?

– Ja, vi behöver utmana de historiska narrativen. Den vanliga bilden av första världskriget är att det utkämpades med stridsvagnar. Men hästar hade fortfarande en mycket stor roll för transporter av både trupper och materiel. För att engagera människor behöver vi skapa spänning, men vi måste vara på vår vakt när vi skapar narrativen. Historikerna har en mer avspänd relation till periodindelningar, de kan vara en förebild för oss arkeologer.

Du har varit med och etablerat arkeologisk forskning och utbildning på Islands universitet, där du också gjort uppmärksammade grävningar. Vad har du på gång nu?

– Jag skriver på den sista rapporten från den stora utgrävningen vi gjort av biskopsgården Skálholt från tidig modern tid. Förhoppningsvis kommer den i år. Men jag håller också på med en bok om studier av materiell kultur som tvärvetenskap, hur det utvecklats de senaste 150 åren. Om hur arkeologin samspelar med bland annat antropologi och konsthistoria, men även filosofin bakom.