Graffiti avslöjar att gravbyggandet i forna Egypten gick i arv

”Jag ser underbara ting”, utbrast den brittiske arkeologen Howard Carter när han 1922 kikade ned i farao Tutankhamuns grav, fylld av skatter. Den 19-årige faraon blev gravlagd i mitten av 1300-talet f. Kr. i grav- och tempelområdet Konungarnas dal. Monumenten där och i andra dalar byggdes av en hantverkselit, som dokumenterade sina insatser – med graffiti på klippväggar vid deras arbetsplatser och bostäder.

De som ristade graffitin var högt uppskattade yrkesmän inom hantverk som stenhuggeri, skulptur, måleri, dekoration och skönskrift. Att prestigeyrkena ofta gick i arv, visar Muhammad Ragab i sin doktorsavhandling vid institutionen för arkeologi och antikens historia vid Uppsala universitet.

– Graffiti var en respektabel syssla, inget man krafsade ner i en hast. Jag har kunnat visa att det ofta finns flera tidsskikt, med inskriptioner gjorda av olika händer. Att det gjorts i tre generationer är inte ovanligt. Även bröder och vänner nämns i graffitin.

Hantverkarna bodde i en by kallad Deir el-Medina, nära Konungarnas dal. De flesta är kända från officiella register med namn, titlar, släktskap, datum för anställning och befordringar, namn på söner och döttrar, ibland löner, matleveranser – och till och med frånvaro. Som mest rörde det sig om cirka 120 arbetare, under farao Ramses II:s regeringstid, cirka 1279–1213 f. Kr.

I de officiella handlingarna framgår att hantverkarna fick betalt in natura, med bland annat säd, fisk och mjölk som levererades hem till dem – också de som skötte leveranserna finns namngivna!

Tack vare graffitin kan luckor i det officiella materialet fyllas ut. Där finns uppgifter som att en framträdande person besökt platsen, att regnperioden börjat eller beskrivning av ceremonier.

Genom att på plats studera den graffiti som Howard Carter dokumenterade men aldrig publicerade har Muhammad Ragab kunnat identifiera ytterligare sju arbetare. Tack vare graffitin kan man förstå mycket av det sociala samspelet.

Muhammad Ragab har till exempel visat att även graffitins placering var viktig och avspeglade ens position i hierarkin. Arbetsledare, underchefer, kungliga skrivare och chefsritare använde ytor på mer framträdande ställen för sina inskriptioner.

Andra skäl till att återkomma och komplettera sin graffiti kan vara att man blivit befordrad. Det visar att graffitin och dess plats hölls levande i minnet, påpekar Muhammad Ragab.

– Budskapet var viktigt, inte bara något gjort i stunden. Jag tror att de ville göra sina namn odödliga. Hantverkarna i Deir el-Medina är de bäst dokumenterade arbetarna från forntiden som vi känner till.