Hon lever utan lillhjärna

En 24-årig kvinna i Shandongprovinsen i Kina sökte vård för illamående och balansproblem. En undersökning med magnetkamera gav svar på vad orsaken var. Hon hade levt hela sitt liv utan lillhjärna.

Lillhjärnan, eller cerebellum som den heter på latin, är en klump på 150 gram som sitter i den bakre delen av skallen. Den ser annorlunda ut jämfört med resten av hjärnan, eftersom ytskiktet är mycket tätare veckat. Det gör att mellan 50 och 80 procent av hjärnans nervceller får plats i lill­hjärnan. Dess främsta uppgifter är att koordinera rörelser samt att kontrollera kroppsställning och balans. Dessutom är den inblandad i arbetsminnet.

Även små skador i lillhjärnan hos en vuxen brukar leda till stora problem, bland annat med att gå. Feng Yu och forskar­kollegerna som under­sökte kvinnan vid Folkets befrielsearmés sjukhus i Jinan överraskades av att hennes problem var så pass små.

Fallet är det nionde någonsin då avsaknad av lillhjärna upptäckts hos en levande person. Men till skillnad från de flesta andra fallen har den 24-åriga kvinnan klarat sig från grava intellektuella funktionsnedsättningar, epilepsi och vatten­skalle. Hon lärde sig visserligen inte att gå förrän i sjuårsåldern, har aldrig sprungit eller hoppat, och talet utvecklades först när hon var sex år. Men när hon undersöktes kunde hon både gå och prata. Forskarna menar att de nödvändigaste funktionerna tagits över av andra delar när kvinnans lillhjärna inte utvecklades som den skulle.

Lars Kihlström, ordförande i Svensk neurokirurgisk förening, tycker att fallet är ett bra exempel på hjärnans flexibilitet, särskilt tidigt i livet. ”Det visar vilken enorm plasticitet och kompensationsförmåga hjärnan har”, skriver han i ett mejl.

Det är oklart varför kvinnans lillhjärna inte utvecklats, men efter att ha undersökt hennes släktingar och familj kunde forskarna sluta sig till att tillståndet inte är ärftligt.