”Ingen påstår att hjärnans kemi inte är viktig”

Åsa Nilsonne

Jag är inte ”mot psykofarmaka”, lika lite som en infektionsläkare gärna skulle kunna vara ”mot antibiotika”. Det skriver Åsa Nilsonne i ett nytt inlägg i debatten om sambandet mellan depressioner och signalämnet serotonin.

Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

REPLIK. Det finns många olika behandlingar som används/utvärderas inom depressionsvården.

Elbehandling (ECT). Ketamin. Psilocybin. Psykoterapi. Transkranial magnetstimulering (rTMS). Ett stort antal substanser som specifikt påverkar serotonin eller noradrenalinmetabolismen.

Alla förändrar de naturligtvis hjärnans kemi.

Det är lite respektlöst att antyda att Joanna Moncrieff och medarbetare, eller jag, skulle tro att hjärnans kemi inte hade något med stämningsläge, depression eller symtomlindring att göra.

Det är inte det den refererade studien visar. Den visar att en vanlig förklaringsmodell för hur ”antidepressiva” läkemedel fungerar saknar empiriskt stöd.

Johan Lundberg har säkert rätt när han säger att han aldrig har träffat en läkare som tror, eller säger till sina patienter, att depression beror på serotoninbrist i hjärnan. Han arbetar på en specialiserad mottagning och forskar på depression. Hans kollegor är säkert uppdaterade, som de bör vara. För detta är som sagt gammal kunskap.

Författarna förtjänar bättre

Men alla preparat som påverkar serotoninmetabolismen skrivs inte ut av psykiatriker vid universitetssjukhus. De skrivs ut av gynekologer och geriatriker, av ortopeder och kirurger. Ingen kan begära att varje doktor ska hinna eller kunna hålla sig à jour med utvecklingen inom andra specialiteter. För dem kan en översikt som denna bidra med värdefull kunskap.

Depression
Depression är inte något trivialt tillstånd, skriver Åsa Nilsonne som arbetet i decennier med självmordsnära patienter.
Bild: Getty images

Johan Lundberg frågar varför Moncrieff och medarbetare har skrivit sin artikel. Han kommer fram till att de ”tyvärr” försöker så tvivel kring antidepressiv läkemedelsbehandling. Jag anser att författarna förtjänar bättre än att avfärdas med motiveringen att de bedriver en personlig vendetta. Horowiz har, ganska rörande kan jag tycka, skrivit om hur svårt han hade att sluta med SSRI, och hur mycket han ångrar att han inte lyssnade på patienter som rapporterade samma sak. Han har sedan skrivit kliniskt mycket användbara artiklar om utsättning av SSRI, med motiveringen att här fanns en kunskapslucka, den han upptäckte hos sig själv.

Om man läser annat som Moncrieff har skrivit framgår det tydligt att hon inte är ”mot psykofarmaka”. Att syftet inte är att någon som får hjälp av SSRI och liknande preparat ska sluta ta dem. Däremot anser hon att vi har en skyldighet att redovisa fakta när vi informerar om läkemedel som är receptbelagda. De är ju receptbelagda just därför att det krävs specialiserad kunskap för att avgöra när och hur de ska tas.

Effekterna kan vara olika

Det hon vill är att vi ska arbeta utifrån de effekter en substans har, inte utifrån den grundsjukdom vi vill behandla. Effekter som kan vara högst individuella, och som därför behöver följas upp och där nyttan av behandlingen måste bedömas i det individuella fallet.

Ur det perspektivet blir det lätt att förhålla sig till den stora variation vi ser i hur olika människor reagerar på psykofarmaka (ungefär som att olika människor reagerar olika på alkohol, en annan psykoaktiv substans).

Alternativet är att tänka att en person som fått diagnosen depression behöver dessa mediciner och kommer att bli friskare om de fortsätter en behandling, oavsett hur deras subjektiva upplevelse är.

Det är en stor skillnad.

Jag vill passa på att lägga till en liten personlig kommentar. Ibland får jag höra ”Du som är mot psykofarmaka…”

Jag är inte ”mot psykofarmaka”, lika lite som en infektionsläkare gärna skulle kunna vara ”mot antibiotika”. Men på samma sätt som infektionsläkaren kan vara mot överförskrivning av antibiotika, eller användandet av bredspektrumpreparat i onödan, kan jag vara mot förskrivning på lösa indikationer. Mot för långa behandlingstider. Mot för höga eller för låga doser. Mot utebliven uppföljning. Mot dålig information om biverkningar.

Välkommen till

Hjärndagen

Välkommen till en spännande heldag med föreläsningar om den senaste hjärnforskningen. Fredag 11 november kl 9–16. Oscarsteatern, Stockholm.

Läs mer och boka!

Rätt använda gör mediciner nytta

Det måste väl vara okontroversiellt att anse att rätt person bör få rätt preparat av rätt anledning i rätt dos och under rätt tidsrymd, och att psykofarmaka då kan göra stor nytta.

Vidare på det personliga planet – jag skrev min avhandling om depression, och har arbetet i decennier specifikt med självmordsnära patienter – så är jag helt på det klara med att djup depression inte är något trivialt tillstånd.

Varken Johan Lundberg eller jag kan veta vad andra läkare säger till sina patienter, det enda vi har att gå på är vad människor berättar om hur läkare har informerat. Och jag hör fortfarande att läkaren har jämfört med att ta insulin vid diabetes.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

Jag har tilltro till människors förmåga, och vilja, att förstå hur saker hänger ihop. Jag tror inte att någon slutar ta någon medicin ifall de får en korrekt information om hur och varför den fungerar.

Jag blev ombedd att kommentera studien, det har jag gjort, och jag står för min uppfattning att det är hederligt och respektfullt att redovisa fakta.

Och så tycker jag att det är ledsamt att en stor arbetsinsats som den Moncrieff och medarbetare har gjort avfärdas med ett påstående om att deras agenda är oseriös. Deras egen beskrivning av målet med deras verksamhet är att både patienter och förskrivare ska få hjälp att använda psykofarmaka på ett så effektivt och säkert sätt som möjligt.

Läs fler inlägg:

Åsa Nilsonne

Åsa Nilsonne
Åsa Nilsonne
  • Psykiater, legitimerad psykoterapeut, professor emeritus vid Karolinska Institutet.
  • Har arbetat kliniskt med fokus på metodutveckling för att förbättra emotionellt instabila personers möjligheter att få en effektiv och respektfull vård.
  • Författare till Processen, möten, mediciner och beslut (Natur & Kultur 2017) som diskuterar psykofarmaka och psykoterapi. Tillsammans med Anna Kåver skrivit en lärobok i Dialektisk Beteendeterapi som är översatt till övriga nordiska språk.
  • Författare till ett antal böcker om mindfulness, senast Mindfulness utan flum (Fri Tanke Förlag 2020), samt skönlitteratur och även en deckarserie varav två böcker utspelar sig delvis i Etiopien.
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor