Kan demokratin överleva klimatkrisen?

Den tredje september 1930 drog orkanen San Zenon fram över den Dominikanska republiken. Med våldsam kraft ödelades huvudstaden Santo Domingo. De trähus som utgjorde det mesta av stadens bebyggelse raserades. Jordbruksmark översvämmades, gator spolades bort och tusentals människor lämnades hemlösa utan tillgång till mat eller rent vatten.

Denna naturkatastrof inträffade under en politiskt turbulent period. Den Dominikanska republiken hade ett par år tidigare återvunnit sin självständighet efter en tid av amerikansk ockupation. Landet hade styrt in på en skakig väg mot demokrati. Men den politiska konsolideringen skulle bli kortvarig. Sommaren 1930 genomförde arméns befälhavare Rafael Trujillo en statskupp som följdes av ett riggat val. Kuppen skedde bara några veckor innan San Zenon drog in. Katastrofen kom lägligt för Trujillo. Med en järnhand tog han kontroll över hjälparbetet och lät militären organisera distributionen av mat och förnödenheter. Undantagstillstånd utlystes och parlamentet upplöstes. I kaoset som följde greps och mördades oppositionella. Ur stormen växte en brutal diktatur fram. Trujillo har beskrivits som historiernas första ”stormautokrat”.

Frågan är om vi i klimatkrisens spår kommer att få se fler stormautokrater som Rafael Trujillo. San Zenon inträffade långt innan havstemperaturerna börjat hettas upp av klimatförändringarna och ge kraft åt de monsterorkaner som vi bevittnat under senare år. Sedan 1979 har antalet kategori tre till fem orkaner, räknat på den så kallade Saffir-Simpsonskalan, ökat med åtta procent per decennium. Extremväder som värmeböljor, översvämningar och skogsbränder har enligt Världsmeteorologiska organisationen blivit tre gånger så vanliga under de tre senaste årtiondena, och med fortsatt global uppvärmning kommer denna trend att accelerera. Dessa händelser får konsekvenser för länders ekonomi och folkhälsa, men kan också påverka den politiska utvecklingen i utsatta länder. Kommer det ens vara möjligt att uppehålla en demokratisk ordning i en tid då våra samhällen allt oftare skakas om av extremväderhändelser?

Det är givetvis svårt att förutspå vilka politiska konsekvenser som klimatförändringarna kan föra med sig. Länder som drabbas av återkommande extremväderhändelser kan fastna i recession och få svårt att upprätthålla ett ekonomiskt välstånd. Enligt en studie som publicerades i Nature Communications 2023 räknas de sammantagna globala kostnaderna för extremväder mellan åren 2000 och 2019 till motsvarande cirka 1,6 biljoner kronor om året i dagens penningvärde. I låginkomstländer är kostnaden i nivå med omkring en procent av deras genomsnittliga bnp.

Forskning visar också att klimatrelaterade konsekvenser, såsom minskade skördar och stigande matpriser, leder till ökade inkomstskillnader, i synnerhet i låginkomstländer. Sådana utvecklingstrender kan skapa grogrund för politisk instabilitet och underminera förutsättningarna för en demokratisk ordning.

Men det kan vara svårt att visa ett samband mellan klimatförändringarna och specifika politiska trender – såsom auktoritära tendenser inom olika stater – då en sådan utveckling är sammankopplad med olika institutionella, ekonomiska och sociala förhållanden. För att kunna säga något meningsfullt om klimatkrisens politiska konsekvenser bör vi kunna isolera den påverkan som härrör från olika klimatrelaterade händelser. Det är därför rimligt att fokusera på enskilda klimatkatastrofer, och eftersom sådana händelser har blivit vanligare har förutsättningarna att studera deras politiska effekter blivit bättre.

En del forskningsresultat ger anledning till oro. I en longitudinell studie med fokus på önationer har forskare kunnat visa ett tydligt samband mellan tropiska stormar och en negativ demokratiutveckling. Extremväderhändelser kan leda till ökad korruption och politiskt våld, i synnerhet i stater med svaga institutioner. Sådana extraordinära händelser kan exploateras på ett liknande sätt som Trujillo gjorde efter orkanen San Zenon.

Den ökade förekomsten av extremväderhändelser har också blivit en utmaning för valmyndigheter världen över. Under 2024 påverkades runt 20 nationella och regionala val i 15 länder av extremväder såsom översvämningar, stormar och extremhetta. Det är händelser som kan ge upphov till praktiska utmaningar i valprocessen, men som också kan skapa möjligheter för valpåverkan och manipulation. I Florida anklagade rösträttsorganisationer guvernören Ron DeSantis för att han i mellanvalen 2020 inte gav samma förutsättningar för post- och förtidsröstning i olika valdistrikt som påverkats av orkanen Ian. I Moçambique utlyste regimen allmänna val strax efter att orkanerna Idai och Kenneth ödelagt stora delar av landet 2019. Flera bedömare menar att regimen utnyttjade kaoset för att utmanövrera det främsta oppositionspartiet Renamo.

Men forskning om extremväderhändelsers politiska konsekvenser visar att de inte entydigt ger negativa effekter för demokratin. Det finns också studier som visar att sådana händelser snarare kan stärka demokratin under den direkta närtiden efter en katastrof. När forskare från Göteborgs universitet samkörde data från naturkatastrofer i 160 länder 1960–2017 med demokratiindikatorer från V-Dem-institutet, fann de att extremväderhändelser på kort sikt kan få positiva demokratieffekter. Mediefriheten och deltagandet i civilsamhället tenderade att öka åren efter en katastrof. Oppositionella partier fick i regel mer utrymme att verka. Liknande effekter har framkommit i andra studier.

Det finns en föreställning att naturkatastrofer antingen förlamar människor eller skapar social oro och kaos – att katastrofer tar fram människors mörka sidor. Tvärtom tenderar naturkatastrofer att få en mobiliserande och socialt sammanhållande effekt. Människor visar ofta en vilja att aktivera sig och att agera solidariskt i efterdyningarna av extremhändelser. Sådana reaktioner kan leda till att civilsamhället stimuleras och att den sociala sammanhållningen stärks lokalt.

Forskare som studerade politiskt beteende i Pakistan efter 2010 års monsterflod fann att deltagandet i lokala val liksom i civilsamhället var högre i områden som påverkats av översvämningar än andra. Studier har därutöver visat att katastrofer kan ha en försonande kraft och skapa förutsättningar för att lösa interna konflikter. Av en studie av jordbävningen i Nepal 2015, vilken inte var orsakad av klimatförändringarna, framgick att det efter skalvet skapades en atmosfär som bidrog till att överkomma politiska motsättningar lokalt. Katastrofen skedde just som en ny konstitution förhandlades och kan ha underlättat för parterna att komma överens.

I en uppmärksammad artikel argumenterar forskarna Mark Pelling och Kathleen Dill om att naturkatastrofer kan öppna ett möjlighetsfönster då nya politiska aktörer eller konstellationer kan uppstå. Befintliga maktstrukturer kan utmanas eller omförhandlas. Inte sällan kan katastrofen ge upphov till en situation där den centrala makten tappar kontrollen över samhället och därmed kan ett politiskt förtryck oavsiktligt lättas upp. Det kan uppstå ett utrymme för lokala aktörer eller politiska rörelser att konsolidera sig. Engagemanget runt hjälpinsatserna kan politiseras och kopplas samman med befintliga politiska rörelser.

En naturkatastrof kan dessutom sätta ljuset på andra oförrätter i samhället. Händelsen kan bli ett prisma genom vilket olika sociala eller ekonomiska missförhållanden betraktas, och frustrationen över bristfälliga hjälpinsatser kan förstärka sådana upplevelser av orättvisa. Katastrofen kan på så sätt bli en situation som kan exploateras för att åstadkomma mobilisering och politisk förändring.

Att naturkatastrofer sker oförutsägbart och plötsligt gör att de kan bli svårhanterliga för en auktoritär makt. Jordbävningen i México City 1985 anses ha förenat och stärkt oppositionsrörelsen, som därefter lyckades ta makten för första gången på 70 år. Orkanen Bhola, som drog fram över Bangladesh 1970 och som är en av de dödligaste i modern tid, skapade förutsättningar för den nationalistiska Awami-rörelsen att mobilisera människor i självständighetskampen mot Pakistan. I Puerto Rico blev orkanen Maria startskottet på en gräsrotsrörelse som organiserar och stödjer människor lokalt, men som också agerar politiskt för autonomi. Författaren Rebecca Solnit argumenterar i sin bok A paradise built in hell att klimatkatastrofer på detta sätt kan bidra till att vitalisera civilsamhället och mobilisera politiska rörelser. ”Vi kan inte välkomna en katastrof, men vi kan värdesätta vår respons, både praktiskt och psykologiskt”, skriver hon.

Även om det inte är orimligt att extremväderhändelser kan bidra till politisk förändring är det inte självklart att den mobiliserande kraft som kan kanaliseras genom en katastrof leder till en demokratisk vitalisering. Orkaner och översvämningar är ofta lokala händelser, och en politisk mobilisering som följer i deras spår kan rubba maktbalansen inom ett land, i synnerhet länder med omstridd identitet och svaga institutioner. Katastrofer kan aktivera politiska grupper som den centrala makten betraktar med misstänksamhet, såsom separatistiska eller radikalt religiösa rörelser. Klimatchocker kan trigga igång en dynamik som förstärker eller förvärrar pågående konflikter.

Det är därmed inte naturens krafter som avgör vilka politiska konsekvenser som ett extremoväder kan resultera i. Vad som är avgörande är de redan existerande sociala, ekonomiska och politiska förhållandena i det drabbade området, och i synnerhet i vilken utsträckning olika politiska aktörer förmår att utnyttja de möjligheter som uppstår i samband med händelsen.

I det här avseendet är det av betydelse hur en katastrof skildras i den allmänna debatten. I vår tid då desinformation snabbt sprids över sociala medier kan också naturkatastrofer bli föremål för vilseledande fakta. Två uppmärksammade exempel är orkanerna Helene och Milton som drabbade USA under månaderna före 2024 års presidentval. Även om presidentkandidaterna enbart i begränsad utsträckning debatterade klimatpolitik, påverkade dessa händelser ändå kampanjretoriken. Det spreds påståenden om att nödhjälp hade omdirigerats till migranter och att president Joe Biden hade manipulerat vädret så att republikanska valområden skulle drabbas särskilt hårt. I en studie av den mediala debatten om skogsbränder i Grekland 2023 fann man att det var vanligare med inlägg om att invandrargrupper hade orsakat bränderna än artiklar som beskrev hur den globala uppvärmningen påverkar risken för skogsbrand. Det är med andra ord inte alls säkert att demokratiskt sinnade krafter lyckas mobilisera människor i efterdyningarna av en klimatkatastrof.

Det är svårt att avgöra hur klimatkrisen kommer att påverka demokratiutvecklingen världen över. Med all sannolikhet kommer konsekvenserna av den globala uppvärmningen att vara särskilt utmanande för låginkomstländer med svaga institutioner. Det gäller i synnerhet länder i det globala syd som över lag drabbas hårdare av klimatförändringarna. Även om klimatchocker kan bidra till politisk förändring, måste en politisk rörelse som framgångsrikt kapitaliserar på sådana händelser så småningom ta sig an det mödosamma arbetet med institutionsbyggande och ekonomisk utveckling. De demokratiska framsteg som uppnås riskerar dessutom att gå förlorade i takt med att effekterna av den globala uppvärmningen intensifieras, inte minst eftersom klimatförändringarna även påverkar andra avgörande dimensioner av politisk stabilitet, såsom livsmedelssäkerhet och ekonomisk utveckling.

Ett tydligt exempel på hur en extremväderhändelse kan sätta stopp för politisk konsolidering och ekonomisk utveckling är Honduras. Under 1990-talet, särskilt efter Esquipulas-fredsavtalet, upplevde Honduras en period av ekonomisk tillväxt och relativ politisk stabilitet. Denna utveckling avbröts dock abrupt 1998 av orkanen Mitch som ödelade landet och krävde omkring 7 000 människors liv. På bara några dagar orsakade orkanen skador motsvarande cirka 70 procent av Honduras årliga bnp. En ekonomi som tidigare vuxit med fem procent per år gick nu in i recession. Honduras demokrati började gradvis urholkas, även om vissa möjligheter till förändring uppstod på lokal nivå, i linje med det mönster som beskrivs ovan. Dessa möjligheter blev dock kortlivade, och inom ett decennium inleddes en stadig tillbakagång för de demokratiska fri- och rättigheterna. ”Orkanen Mitch var mer än bara en storm”, konstaterade Costa Ricas tidigare president Luis Guillermo Solís. Orkanen blev den händelse som ”satte punkt för ett decennium av ovanlig optimism i Centralamerika … och som utgör en varningshistoria för vad som kan hända igen i denna tid av extrema klimatförändringar, om inte samhällen tar lärdom av dessa erfarenheter”.

Demokratiutvecklingen har varit långt från optimistisk under det senaste decenniet. Demokratiorganisationen Freedom house rapporterade 2025 en negativ tillbakagång för demokratin globalt sett för nittonde året i rad, och en liknande dyster trend visar V-Dem-institutets årliga sammanställning. Om utsläppen av växthusgaser inte minskar kraftigt går världen en tid med extraordinära utmaningar till mötes, med kraftigt minskad livsmedelsproduktion, massmigration och finansiell instabilitet. Det är omöjligt att med tillförlitlighet förutspå den politiska utveckling som dessa klimatrelaterade konsekvenser för med sig, men rimligen kommer det bli svårt att vända den negativa trend som demokratin i dag genomgår.