”Klimatvetenskap och politik har en dysfunktionell relation”

Det globala klimatarbetet vilar på två olika system. Det ena är IPCC, FN:s klimatpanel, som samlar tusentals forskare för att sammanställa och utvärdera klimatforskningens rön. Vart femte till sjunde år presenterar IPCC omfattande rapporter som blivit helt avgörande för förståelsen av klimatförändringarna och vad som går att göra åt dem.

Det andra systemet är UNFCCC, FN:s klimatkonvention, där världens länder samlas för att förhandla fram utsläppsmål och klimatregler. Nästa möte, COP30, kommer att hållas i Belém, Brasilien mellan den 10 och 21 november.

Ett av de största problemen är att dessa två system inte arbetar i takt. När förhandlarna i UNFCCC möts för att revidera sina klimatåtaganden eller för att förhandla fram nya regler behöver de färska och riktade underlag. Men när IPCC:s rapporter är färdiga har ofta redan många viktiga beslut fattats. Därmed riskerar vetenskapliga rön att förbli outnyttjade, samtidigt som förhandlingarna förlorar i både skärpa och trovärdighet.

Det här betyder inte att IPCC:s arbete saknar värde. Tvärtom är dess rapporter värdefulla för långsiktig planering och för att skapa en gemensam förståelse av klimatrisken. Men när besluten måste fattas snabbt och effektivt blir glappet mellan forskning och politik tydligt. Två system, utformade för olika uppgifter, har hittills haft för svag struktur för att tala direkt till varandras behov.

Det finns andra internationella miljöavtal som visar att det går att göra annorlunda. Montrealprotokollet om ozonlagret och Konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar har båda egna vetenskapliga organ och löpande övervakningsprogram. Där sker en regelbunden dialog som gör det möjligt att leverera vetenskapligt grundade rekommendationer och förslag i rätt tid och form. Klimatkonventionen saknar motsvarande övervaknings-, utvärderings- och rådgivningsmekanismer, vilket försvårar både analys och beslutsfattande. I grund och botten var det ett misstag att IPCC och UNFCCC blev helt fristående från varandra.

Samtidigt visar erfarenheten att det finns möjligheter även inom dagens struktur. Ett exempel är IPCC:s specialrapport om 1,5 graders uppvärmning, som togs fram efter en specifik begäran från UNFCCC i samband med antagandet av Parisavtalet. Den rapporten fick stort genomslag i förhandlingarna och visade att fokusdrivna, snabbrörliga analyser kan göras. Slutsatsen är att det behövs inga institutionella förändringar, utan snarare nya arbetsformer i form av tydligare agendastyrning, mer formaliserade konsultationer och kapacitet för snabba, tematiska leveranser.

Vi föreslår tre konkreta reformer som kan stärka samspelet mellan vetenskap och politik:

Det kan låta som tekniska frågor, men vinsterna vore stora: snabbare reaktion på ny kunskap, tydligare policysignaler och en högre sannolikhet att vetenskapligt baserade åtgärder faktiskt genomförs. Att skapa en mer dynamisk relation mellan forskare och beslutsfattare är avgörande för att Parisavtalets och Klimatkonventionens mål ska kunna nås.

I en tid när varje fördröjning ökar risken för irreversibla förändringar är det inte längre rimligt att vetenskap och politik talar förbi varandra.

Sverige har en lång tradition av att driva fram internationella miljöavtal. Det var i Stockholm 1972 som FN:s första miljökonferens hölls, och 1988 blev den svenske klimatforskaren Bert Bolin IPCC:s förste ordförande. Det finns alltså både erfarenhet och trovärdighet att bygga på.

Tillsammans med de nordiska länderna skulle Sverige kunna ta ledningen i att reformera samspelet mellan IPCC och UNFCCC. Det är ett administrativt och politiskt arbete som kan påbörjas omedelbart – och som kan göra stor skillnad för världens möjligheter att hantera klimatkrisen.

Referens: Bodin, S. och Gustafsson, Ö.  (2025) Improving the IPCC–UNFCCC relationship for effective provision of policy-relevant science. Nature Climate Change, 15, 910-911.