”Kommunikatörer blir i värsta fall grindvakter”

REPLIK. Caroline Thunved vid branschorganisationen Sveriges kommunikatörer menar att min bild av kommunikatörer som ett potentiellt hinder för fri och öppen kommunikation mellan experter och medborgare inte är rättvisande. I stället utmålar hon kommunikatörer som brobyggare vilka skapar närhet – som länken som förenklar och gör mötet möjligt.

Caroline Thunved har naturligtvis rätt i att det finns en mångfald av kommunikatörer och att en del av den sunda kommunikationsverksamheten gör just detta. Men tyvärr byggs många broar alltför smala och de förses ofta med grindvakter, och här hämmas i stället den fria och öppna kommunikationen. Ett konkret exempel är många av de otaliga kommunikationspolicys som antagits och regelbundet revideras vid våra universitet. En granskning av universitetens kommunikationsdokument utförd av Academic Right Watch under 2014 visade att fler än hälften innehöll regler som står i direkt strid med meddelar- och yttrandefriheten. Medarbetare förväntades till exempel vara lojala ambassadörer som stärker arbetsgivares varumärke, snarare än oberoende och kritiska forskare och experter, och flera dikterade att chefer ska meddelas innan eller efter kontakter skett med media.

Ledande statsvetare har starkt kritiserat dessa policys och justitiekanslern har senare klargjort att kommunikationsdokument från lärosäten endast får avse att reglera yttranden som kommunikationsansvariga gör å högskolans vägnar, men många kommunikationsdokument riktar sig fortfarande till alla medarbetare. Så byggs murar, inte broar. Resultatet är ängsliga experter och en taggig hinderbana mellan forskare och allmänhet.

Caroline Thunved tar upp covid-19 pandemin, vilket inom branschen ibland ses som en ”kommunikatörernas revansch”. Ett antal rapporter har granskat kommunikatörernas roll under pandemin, och ett intressant mönster framträder. Samtidigt som kommunikatörernas roll inom många organisationer mycket riktigt stärktes och var central, så minskade i själva verket avståndet mellan experter och medborgare. Murar revs. Då behovet av vederhäftig information var stort och akut blev experter och forskare själva (till exempel statsepidemiologer som Anders Tegnell) de direkta källorna till medierna. Undersökningar har också visat att förtroendet för forskare är stort – betydligt större än för andra typer av myndighetspersoner, såsom kommunikatörer. Det är därför svårt att se att kommunikatörer skulle vara ”avgörande för att bygga förtroende”. Den pågående debatt vi ser efter statsepidemiolog Magnus Gissléns avgång har också gjort det klart att den avprofessionalisering vi sett av Folkhälsomyndigheten sedan pandemin, där kommunikatörernas roll har stärkts ytterligare, knappast kan framhållas som en framgångssaga.

Det är inte helt klart för mig vad Caroline Thunved avser med de ”kommunikationshinder” som forskare och experter upplever eller hur universitetsledningar skulle kunna avhjälpa detta genom att rekrytera än fler kommunikatörer. Min erfarenhet är att det primärt är faktorer såsom tidsbrist och bristande incitament inom akademien (till exempel lågt meriteringsvärde), snarare än en brist på kommunikatörer, som i realiteten begränsar forskarnas kontakter med samhället utanför våra lärosäten. Vi är många som gärna skulle se universitetens ledningar vidta nydanande åtgärder, andra än svällande kommunikationsavdelningar, för att möjliggöra och stimulera en bred dialog mellan forskare och det omgivande samhället.

Caroline Thunved menar också att kommunikation är ”en strategisk kompetens på samma sätt som forskarens expertis inom sitt ämne”. Inte riktigt på samma sätt. Det är självklart så att kompetenta medarbetare av vitt skilda slag krävs för en framgångsrik verksamhet vid ett lärosäte, men det är viktigt att betona att universitetens uppdrag är att bedriva utbildning och forskning. Kommunikatörer utgör en i en lång rad viktiga stödfunktioner, vars uppgift är att skapa bästa möjliga förutsättningar för de lärare och forskare som bedriver den egentliga kärnverksamheten. Att glömma denna viktiga distinktion kan leda väldigt fel. Kompetenta kommunikatörer gör föga nytta om kompetenta sakkunniga och lärare saknas.

Ulrika Björkstén, generalsekreterare för den ideella föreningen Vetenskap & Allmänhet, delar i mångt och mycket min problembeskrivning men i stället för att diskutera det stora antalet kommunikatörer vill hon lyfta en angränsande och mycket angelägen diskussion – kommunikatörernas roll och syftet med kommunikation mellan forskning och det omgivande samhället. Jag delar helt hennes bild av att en breddad syn på vad ”samverkan” innebär är oerhört viktig – här har våra lärosäten i alltför hög grad avvikit från den breda vägen som avsågs i 90- och 00-talets diskussioner om den så kallade tredje uppgiften. Samverkan likställs i dag alltför ofta med samarbeten med näringslivet vilka på olika sätt är ”nyttiga” för universiteten, snarare än en bred samverkan med hela det omgivande samhället i syfte att informera och aktivt bidra till en faktabaserad samhällsutveckling. Här har universiteten ett viktigt arbete framför sig.

Hon menar också att kommunikationsavdelningar kan medverka till att underlätta och stimulera kontakter mellan forskning och det omgivande samhället, förutsatt att styrningen av kommunikatörernas uppgifter är tydlig och har en riktning mot öppenhet. Ulrika Björkstén har utan tvivel rätt i att en tydligare styrning är central och här har lärosätenas ledning en oerhört viktig uppgift framför sig. Men även om det finns många väldigt goda exempel på utmärkt kommunikationsarbete så vill jag problematisera Ulrika Björksténs optimism. Kommunikatörer ses, och ser sig, ofta som representanter för sin arbetsgivare vilka är satta att i sin roll utåt agera i dess intresse. Om kommunikationsavdelningar inom det offentliga Sverige alls fungerar som ett filter mellan sakkunniga och samhället, vilka sållar och anpassar informationsflödet för att bäst tjäna arbetsgivarens intressen, utgör detta i sig ett allvarligt demokratiskt problem.

Statens mediautredning beskriver också det växande antalet kommunikatörer mot det minskade antalet journalister som ett samhällsproblem, då det rubbar balansen mellan granskade och granskare, vilket riskerar att minska öppenhet och transparens. Många journalister upplever i dag att kommunikatörer ofta försvårar, snarare än underlättar, deras arbete. Ulrika Björkstén har helt rätt i att kommunikatörernas roll inom offentligheten behöver problematiseras och omformuleras. En sådan utveckling vore mycket välkommen.