Kulturjournalistik placerar terror i större sammanhang
Kulturjournalistiken stod för ett mer analyserande hållningssätt än nyhetsjournalistiken i sin rapportering av terrorattackerna i Paris 2015. Det visar en ny studie från Stockholms universitet där forskarna har studerat nyhetsflödet och kulturjournalistiken i dags- och kvällstidningar, TV och radio under veckan 15–21 november 2015.
– Vi ser skillnader mellan hur terrorattacken behandlades i nyhets- respektive kulturjournalistik. På kulturredaktionerna placerades, som förväntat, terrorattackerna i en större kontext, säger Kristina Riegert, en av forskarna bakom studien.
Medan nyhetsjournalistiken främst var beskrivande och lade fokus på själva terrorhändelserna och jakten på förövarna, handlade kulturjournalistiken om frågor som terrorismens konsekvenser och demokratiska värderingar. Det tillhör vanligheten att kulturjournalistiken behandlar ämnen som i ett snävare kulturperspektiv ”inte hör dit”.
– I Sverige definieras kulturjournalistik hellre som ett perspektiv och en metod snarare än en uppsättning ämnesområden, säger Kristina Riegert.
Att en av terrorattackerna i Paris riktades mot konserthallen Bataclan bidrog troligen till en ökad kulturjournalistisk rapportering.
– Den direkta kopplingen till kulturscenen gjorde att vi förutom idédrivna artiklar också publicerade ren kulturnyhetsjournalistik. Exempelvis uppföljningar om hur svenska konsertarenor skyddar sig mot terrordåd, säger Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman.
I studien The Difference Culture Makes undersöker Kristina Riegert, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, och Andreas Widholm, docent i journalistik vid Stockholms universitet visar de att gränserna mellan nyhets- och kulturjournalistik kan vara på väg att suddas ut. Kulturjournalistiken närmar sig nyhetsjournalistikens beskrivande form.
– Vi ser en ökad ”journalistifiering” av kulturjournalistiken. Det beror troligen på att en ny generation journalistutbildade kulturskribenter har ersatt akademiker och andra som tidigare dominerade inom kulturjournalistiken. Digitaliseringen och faktumet att kulturredaktionerna är mindre självständiga är möjligen också bidragande orsaker, säger Kristina Riegert.
Den uppfattningen delar inte Björn Wiman:
– Snarare har kulturjournalistiken fått en ökad status internt på tidningarna, eftersom man i dag så direkt kan se genomslaget för den. Kulturjournalistiken består självklart både av idé/kritiktexter, alltså texter av välformulerade, egensinniga röster som uttrycker något unikt, och nyhetsjournalistik inom kulturområdet.
Björn Wiman nämner Per Olov Enquists rapporter för Expressen från München-OS 1974 som en förebild.
– En central samtidsförfattare skrev subjektivt om ett terrorattentat. I den traditionen ska vi verka. Svensk kulturjournalistiks styrka är att den har förmåga och ambition att ta in hela världen i sin tankesfär. Vår tid är polariserad och politiskt turbulent. Centrala världen inom kulturen är satta under press. Då är det angeläget att intellektuella tänker och skriver kring de större frågorna.
För den som vill läsa P O Enquist reportage ingår det i boken med samma namn som utkom 2010.
