”Låt bli att feltolka oss om akademisk frihet”

REPLIK. I en kommenterande text i Forskning & Framsteg (13/10) diskuterar David Brax de åtgärder som president Trump vidtagit för att utöva makt över akademiska institutioner i USA. Som boende i USA delar jag mycket av hans oro över världens kanske främsta forskningsnation – även om man möjligen bör tillägga att frågan är långt ifrån avgjord. Den starka maktdelningen i amerikansk politik gör att vi ibland drar slutsatser om presidentens beslut innan domstolar, kongress och delstater har fått säga sitt. Inte minst Högsta domstolen kommer sannolikt att ha synpunkter på det som lagts fram.

Det som tvingar mig att replikera på Brax inlägg är dock hans påståenden om det reformprogram som tankesmedjorna Timbro och Oikos tagit fram, Tidö 2.0. Det är påståenden som är både missvisande och delvis rent felaktiga.

För det första verkar Brax helt enkelt ha läst fel. Tidö 2.0 innehåller inget om att diskrimineringsförbudet ska vidgas till att omfatta politisk uppfattning och tillhörighet generellt. Undertecknad och Arvid Hallén från Oikos föreslår att diskrimineringsförbudet för organisationer på arbetsmarknaden och de olika ersättningssystem som är knutna till dem ska utvidgas till att även omfatta politisk uppfattning eller tillhörighet.

Det innebär att fackförbund, arbetsgivarorganisationer, a-kassor och vissa andra system kopplade till arbetsmarknaden inte ska kunna särbehandla människor godtyckligt – en fullt rimlig utgångspunkt för system med semi-offentlig ställning i Sverige. Men det har ingenting med akademin att göra.

Till det ska läggas att Sverige, av mycket goda skäl och sedan många decennier, har ett grundlagsförbud mot att upprätta allmänna register över medborgares politiska åskådning (2 kap. 3 § RF). Av grundlagen följer också kravet på opartiskhet och saklighet i offentlig verksamhet (1 kap. 9 § RF), vilket innebär att svenska lärosäten redan i dag – i den mån de är myndigheter – är förhindrade att särbehandla människor på godtyckliga grunder såsom politisk uppfattning.

Tiraden om att vi vill öppna dörren för att kartlägga politisk tillhörighet och peka ut vänsterdominerade ämnen, fakulteter och universitet är därför helt byggd på felaktigheter.

För det andra beskriver Brax vår betoning på meritokrati och skepsis mot positiv särbehandling som något försåtligt. Det är synd, givet hur centralt det är för legitimiteten i den svenska statsförvaltningen att vi håller fast vid kravet på saklighet och individuella meriter.

Erfarenheterna av positiv särbehandling är tydliga: De kortsiktiga vinster man eventuellt uppnår överskuggas många gånger om av den skada som åsamkas meritokratin och tilltron till att olikheter kan överkommas genom individuella prestationer. Vi behöver visa en annan väg. Eller som den amerikanska Högsta domstolens ordförande slagkraftigt uttryckt det i förhållande till raskvotering: “The way to stop discrimination on the basis of race is to stop discriminating on the basis of race.”

Här kan man också misstänka att Brax inte reflekterat över att det i princip inte finns något utrymme att använda positiv särbehandling eller kvotering i offentlig verksamhet i Sverige, med vissa undantag för kön. Det fick Uppsala universitet erfara när Högsta domstolen redan 2006 fällde lärosätet för brott mot grundlagens bestämmelser om likabehandling efter att ha tillämpat etniska kvoter (NJA 2006 s. 683). Uppfattningen att grundlagens bestämmelser faktiskt ska upprätthållas kan knappast beskrivas som lömsk eller omstörtande – på det sätt han vill ge sken av.

Avslutningsvis påstår Brax att Donald Trumps politiska rörelse i USA sannolikt tjänat som inspirationskälla för vårt projekt. Det är rent nonsens. Vi ser på utvecklingen med stor fasa och vill röra oss i precis motsatt riktning – med större självständighet för akademin som övergripande mål. Donald Trump är inte intresserad av transparens, meritokrati eller högt förtroende för samhällsinstitutioner. Han är ute efter att attackera sina motståndare och tysta sina kritiker.

I själva verket borde utvecklingen i USA få Brax att välkomna våra förslag. I Sverige är lärosäten nämligen inte bara offentligt finansierade – de är statliga myndigheter, direkt underställda politiken – och därmed ännu mer sårbara än sina amerikanska motsvarigheter. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna gjorde nyligen gemensam sak i att stoppa mer självständiga lärosäten med argumentet att man inte vill mista den politiska kontrollen. Brax bör därför inte försvara status quo.

Såväl förutsättningarna för akademin som förtroendet för den statliga förvaltningen är viktiga framtidsfrågor. Utvecklingen i omvärlden gör dem mer angelägna än på länge. Därför är det trist att behöva ägna debatten åt att städa upp rena felaktigheter. En person med vetenskaplig bakgrund, som dessutom riktar allvarliga anklagelser, bör hålla en högre nivå på sina inlägg än så här.