Mästare kan ha fört vidare bronsålderns hällristnings­konst

Ingenstans finns så många hällristningar av skepp som i Bohuslän – över 10 000 stycken. Det är en mycket stor andel av alla som hittats i Norden. Ristningarna knackades in i berghällar vid vatten, som i världsarvet Tanum som har några av de största hällarna med ett myller av människor, djur och skepp i olika storlek.

Troligen gjordes de riktigt stora tablåerna vid sociala och rituella sammankomster, där mästare i konsten visade vad de kunde och även lärde andra att rista, enligt Julian Moyan di Carlos vid Göteborgs universitet.

– Hällar med få bilder av skepp och skålgropar ristades troligen i samband med sjöfärder, vid ritualer som hölls före eller efter. De stora ristningarna kom däremot troligen till vid tillfällen då människor från olika delar av Bohuslän och längre bort i Skandinavien samlades, säger han.

Julian Moyan di Carlo har gjort nya detaljerade 3D-avbildningar av utvalda ristningar. Genom att analysera dem med avancerade statistiska metoder ville han se om det gick att finna olika stilar, kanske till och med urskilja enstaka ristares verk. Det visade sig inte gå. Däremot fann han att motiv och stilar förändrades mycket långsamt.

– Att traditionen var så konservativ tyder på att den kontrollerades av en mindre grupp människor. Men när den förändrades skedde samma sak ungefär samtidigt över hela Skandinavien. Det pekar på att ristarna måste ha varit i kontakt på något sätt, och det kan ha skett fortlöpande eller vid årligen återkommande tillfällen.

Teorin om att mästare spred konsten baseras även på jämförelser med antropologiska studier av hur kunskap om ritualer överförs. Eftersom ristningarna har rituell karaktär var det troligen inte vem som helst som fick göra dem, menar Julian Moyan di Carlo.

– De var specialister på att rista eller specialister på ritualer – kanske både och. Det var ingen fritidssyssla, utan i högsta grad en politisk aktivitet kontrollerad av en elit. Ristarna interagerade inte bara med det övernaturliga, utan utövade även politiskt inflytande i sina samhällen.

Detta stöds också av att ristningar koncentreras till områden med förnäma gravar och fynd av metallföremål.

Att enhetliga stilar inte har identifierats och att ristningar på samma häll kan se väldigt olika ut, tyder på att ristare gjorde motiven lite olika varje gång. Det viktiga var inte hur motiven framställdes – utan framför allt vad de föreställde.

Ristningarna gjordes mellan åtminstone 1700 f.Kr. och 300 f.Kr. – från bronsålderns höjdpunkt till början av järnåldern. De dateras bland annat utifrån höjden över havet, motivens likhet med bronsföremål och andra arkeologiska fynd samt av hur detaljerat skeppen avbildas.