1995 började osteologen Caroline Ahlström Arcini vid Arkeologerna på Statens historiska museer fundera kring varför ett barn begravt i skånska Åhus på medeltiden hade böjda vadben.

– Skenbenen intill var raka, så det kunde inte vara engelska sjukan. Frakturer var det inte heller, då både höger och vänster ben hade samma böj. Så vad var det?

Caroline Ahlström Arcini skrev artiklar, berättade på konferenser och frågade både läkare och andra osteologer. Då det inte fanns så mycket material att jämföra med blev det klent med napp.

Hon hittade ett par liknande exempel från Storbritannien – och en 3 400 år gammal egyptisk stentavla med bild av en man med förkrympt ben.

Sedan dök två nya svenska medeltidsfynd upp på 2000-talet, ett från en grävning i Linköping och ett från kyrkan i Hagby söder om Kalmar.

– Man får vara envis, nåt fruktansvärt. Jag har analyserat bilder av ben från minst 15 000 individer och studerat åtskilliga gamla röntgenböcker. Men inte förrän jag såg ett skelett från en poliodrabbad individ i 1800-talets Wien anade jag vad det kunde vara – och började titta även på andra delar av skelettet.

Polio liknar inte andra virussjukdomar: När andra smittor minskade på 1900-talet ökade polion. Eftersom färre smittades tack vare bättre sanitet saknade fler kvinnor antikroppar mot sjukdomen – och deras barn fick inget skydd med sig i fosterlivet. Därför drabbades barn mest och sjukdomen kallades barnförlamning.

Hur vanlig, eller ovanlig, sjukdomen var i forna tider är okänt, då det finns mycket få spår i världen av sjukdomen före 1900-talets stora epidemier.

Kring 95 procent av de smittade får nämligen inga allvarliga symtom, vilket gör det svårt att se fysiska tecken. Men de som drabbas svårast får förlamningar, förvridna ben eller armar, problem med andningen och död.

Att Caroline Ahlström Arcini fick stöd från en polioexpert vid Världshälsoorganisationen, WHO, bidrog till att hon gick vidare. Tillsammans med arkeologen Emma Karlsson vid Östergötlands museum, som tipsade om fyndet från Linköping, har Carolina Ahlström Arcini nu beskrivit teorin i den populärvetenskapliga tidskriften Current World Archaeology.

– Jag hade hakat upp mig på de böjda vadbenen och inte sett hur tunna lår och skenben var. När jag vidgade blicken såg jag att också armarnas ben var grova och tunga även hos de andra två individerna. De måste ha använt armarna för att ta sig fram med hjälp av kryckor, säger Caroline Ahlström Arcini.

En annan viktig pusselbit var att barnet i Hagby kyrka hittades inne i kyrkan, den finaste platsen att bli begravd på.

– Det kom troligen från ett finare hem, där hygienen var bättre och man kanske inte utsatts för smitta på samma sätt som i samhällets lägre skikt, säger Caroline Ahlström Arcini.

Hon menar att detta också pekar på polio. De två andra barnen låg vid klosterkyrkor, dit de kanske förts i hopp om att nunnors vård och böner skulle bota dem.

Caroline Ahlström Arcini hoppas nu att arkeologer redan i fält ska få syn på spår av misstänkt polio, eller museer hitta sådana ben i samlingarna. Det skulle öka mängden material att forska vidare på. Den arkeogenetiska forskningen som finner allt fler spår av patogener, olika smittämnen, kan också bidra till att polio ska kunna identifieras och spåras längre tillbaka i tiden.

Bioarkeologen Anna Kjellström vid Stockholms universitet tycker att teorin är intressant, trots att den bygger på få individer. Att så få individer med liknande typer av förändringar i benen hittats kan möjligen tyda på att det är en sjukdom som var ovanligare förr, resonerar hon.

– Det stämmer ju med att polio inte beskrivs vetenskapligt förrän på 1700-talet. Jag är ingen expert på polio, men det skulle vara intressant att se om viruset kan identifieras med dna-analyser.