”Nationalismen är för viktig för att lämnas åt populister”

Samarbete är människans superkraft. Andra djur samarbetar nästan uteslutande med släktingar och individer de har direkt nytta av. Men vi människor uppoffrar oss regelbundet för individer vi inte känner och ofta inte ens vet något om. Det här är unikt i djurvärlden och något som lett till dagens väl fungerande samhällen. Ensam är inte stark; tillsammans kan vi åstadkomma underverk.

Samarbete kan dock användas för både goda och onda syften. Många är till exempel kritiska till nationalism, ofta på grund av dess koppling till konflikter. Till exempel skriver Timbros förläggare Andreas Johansson Heinö om ”Ryssland–Ukraina. Israel–Palestina. Armenien–Azerbajdzjan. Det är svårt att överskatta nationalismens disruptiva kraft i världspolitiken.” Men är detta en korrekt analys? Despoter är despoter, oavsett vilken ideologi de anammar, och imperialism och nationalism är inte samma sak. Dessutom är religionens roll som konflikthärd inte att underskatta.

Sammanhållning är nödvändig för framsteg, men varför fokusera på samarbete just inom nationer? Det finns ju samarbeten mellan länder (EU, FN), inom lokala enheter (regioner, kommuner) och intresseorganisationer (fackförbund, idrottsföreningar).

Enheter som regioner, kommuner och organisationer regleras dock i nationell lagstiftning. Och det är för att vi är svenska medborgare som vi är medlemmar i EU, inte som individer. Historien visar att samarbete inom länder oftast inte leder till katastrof. Tvärtom, nationella samhällsbyggen har oftare fungerat som ett skydd mot kaos och katastrofer än som dess källa.

Ta en så grundläggande fråga som att betala skatt för det gemensamma. Leif Östling, ordförande för Svenskt Näringsliv, undrade: ”Vad fan får jag för pengarna?” Det har han förstås full rätt att fråga sig; någon som tjänar så oerhört mycket betalar också väldigt mycket i skatt. Men det är värt att reflektera över ordet ”jag”. Ingen tror väl att man bara betalar skatt för sin egen skull? Skatt är inte en individuell investering, utan en del av det gemensamma ansvaret. Dock, för att det ska kännas motiverat att betala skatt krävs att pengarna används ansvarsfullt, men också att man känner sig som en del av det gemensamma. Man betalar inte bara för sig själv utan för ”oss”. Här spelar nationell samhörighet en avgörande roll.

Om man vill skapa ett bättre samhälle, vem ska man annars arbeta med för att lösa problem som gängskjutningar, miljöförstöring och försvar? Det måste ”vi” göra. Vi – det svenska folket – röstar på rikspolitiker som föreslår åtgärder för att komma till rätta med gängen. Vi klagar på den biodiversitetsfientliga svenska skogspolitiken och räknar med att ha mindre möjlighet att påverka den kanadensiska. Vi förväntas i extremfallet ställa upp och tillsammans försvara vår frihet och demokrati med våra liv. Det gör man inte för några man inte känner gemensamt ansvar med.

Politikens kärnfunktioner är oftast landbaserade. Sverige representerar det ”vi” som måste ta itu med gemensamma utmaningar, ofta i samarbete med andra ”vi” i länder inom till exempel EU. Dock, när vi samarbetar över gränser handlar det om mellanstatliga avtal – det är vad inter-nationell betyder. Välinformerad patriotism harmonierar väl med internationella samarbeten, vilket många positiva resultat av sådana partnerskap bekräftar. Exempelvis har det länge varit ekonomiskt fördelaktigt att vara medlem i EU, trots att man då tvingas ge upp en del av självbestämmandet. Dessutom kräver globala utmaningar som klimatförändringar mellanstatliga lösningar.

Nationell sammanhållning är – liksom andra former av samarbetande gemenskaper – ett alltför kraftfullt verktyg att överlämna till populister. Nationalism har genom despoters och chauvinisters framfart fått ett oförtjänt dåligt rykte. När jag och andra betonar betydelsen av nationell sammanhållning, hanterar vi ibland det problemet genom att skilja på nationalism och patriotism, där det senare får representera de positiva aspekterna. Statsvetaren Björn Östbring använder begreppet ”liberal nationalism” i ett liknade ärende.

Oavsett benämning är nationellt och internationellt samarbete grundläggande för att skydda våra samhällens framsteg och möta dagens utmaningar. För att lyckas måste vi fokusera mindre på det individuella och mer på vårt gemensamma ansvar. Tillsammans är vi starka; ensamma faller vi.