Med 45 minuter kvar tills portarna öppnas rullar intendent Jörgen Langhof fram en röd, liten vagn mellan träskåpsraderna i Naturhistoriska riksmuseets källare. Han vrider om nyckeln till ett av skåpen, sätter på sig vita bomullshandskar och drar ut lådan där den numer världskända järnmeteoriten ligger.

Sedan Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist hittade rymdstenen och så småningom lämnade in den till museet har den förvarats i olika skåp i den gigantiska byggnaden. I lördags, på geologins dag 13 september 2025, nästan fem år efter att den landade i den uppländska skogen den sjunde november 2020, är det första gången som den ställs ut till beskådan för allmänheten.

Jörgen Langhof lyfter varsamt den nästan 14 kilo tunga rymdstenen och lägger den på vagnen som han kör ut i museets stora välkomsthall. Där väntar en specialanpassad monter, inköpt just för denna tingest redan för fyra år sedan. Men glasmontern kom aldrig till användning då – en utdragen rättsprocess om vem som äger nyfallna meteoriter kom emellan.

För första gången någonsin tvingades det svenska rättssystemet att ta sig an frågan, med olika utfall. Den första instansen, Tingsrätten i Uppsala, menade att det var upphittarna som hade bättre rätt till rymdstenen. En dom som överklagades av markägaren, där Hovrätten kom fram till att en järnmeteorit ska ses som fast egendom och därmed tillhöra den fastighet som den föll ned på. En dom som upphittarna överklagade. Men så, den 19:e augusti 2025 kom Högsta domstolen fram till det prejudicerade beslutet att en nyfallen järnmeteorit är lös egendom och därmed ägs av upphittaren.

När rättsläget till slut blev tydligt kunde Naturhistoriska riksmuseet snabbt komma överens om att låna järnmeteoriten av upphittarna, Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist. De gick även med på att den skulle visas upp på geologins dag. Ett beslut som gläder nioårige Agaton Hardenfalk, en av museets allra första besökare den här lördagsmorgonen. Han kliver direkt fram till järnmeteoriten som ser ut som den svävar där den ligger på ett genomskinligt rör i sin glasmonter:

–  Det är första gången jag får se en rymdsten. Eller, jag har ju sett bilder och så, men aldrig så här nära. Den är cool, säger Agaton Hardenfalk och lutar sig närmre.

Försteintendent Dan Holtstam ser mycket nöjd ut och vid hans sida står en lika glad Lisa Månsson, överintendent på museet:

– Det är underbart att visa upp den här fantastiska meteoriten.

Hon berättar att museet inte har en budgetpost specificerad för inköp av meteoriter, men …

– … en sådan här möjlighet får inte gå oss förbi.

Planen är att inom kort ha ett första samtal med Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist om att köpa järnmeteoriten och förhoppningsvis landa i en summa som är rimlig för alla inblandade. Lisa Månsson är tacksam över att ägarna tydligt kommunicerat att de vill sälja järnmeteoriten just hit.

– Domen är tydlig och det är bra, men samtidigt skulle jag önska något som liknar kulturminneslagen där det framgår att fynd av naturhistoriskt värde ska tillfalla staten och bidra till vetenskapen och allmänhetens bästa.

En tanke som Lisa Månsson hoppas få tillfälle att reflektera över tillsammans med sina uppdragsgivare på regeringskansliet.

Nu har även Neta Olofsson tagit sig fram till den välbesökta montern.

– Vi människor är en del av detta. Jag tycker det är oerhört fascinerande att få se järnmeteoriten så nära. Jag kommer ju aldrig att bege mig ut på en rymdresa, säger hon nästan utan att slita blicken från järnmeteoriten.

Så, till slut, när lunchen för länge sedan har passerat, dyker Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist upp med sina familjer. De möts av ett filmteam på den stora trappan utanför museet.

– Det är som en stor sten lättat från mina axlar, skämtar Andreas Forsberg med en underton av allvar.

Rättsprocessen var tuff, men tack vare Högsta domstolens beslut slipper Andreas Forsberg och Anders Zetterqvist betala rättegångskostnaderna på ungefär en halv miljon kronor och tillsammans får de dela på den summa som de så småningom kommer sälja rymdstenen för. Han berättar att internationella köpare redan hört av sig.

– Men jag tänker inte berätta vad de var villiga att betala för den och vi kan tänka oss att nagga i kanten på marknadsvärdet för att Naturhistoriska ska få köpa den.

Att förvärvet blir klart är en förutsättning för att museet så småningom ska kunna klassificera vilken typ av järnmeteorit det faktiskt är och sedan namnge den. För att göra de analyser som krävs måste nämligen en liten del skäras bort, och enligt Dan Holtstam blir det sannolikt ett hörn som avlägsnas. Ett ingrepp som dröjer ett tag till. Till dess får järnmeteoriten åter vänta i något av Naturhistoriska museets alla skåp.