”Rankningarnas makt över akademin bygger på en myt”

Lunds universitet uppmärksammas för en topplacering i den nya QS-rankningen och beskrivs som bäst i Norden. Det är förståeligt att sådana resultat lyfts fram. Men det gör det också nödvändigt att ställa en grundläggande fråga: Varför har globala universitetsrankningar fått ett så stort inflytande över hur vetenskaplig kvalitet bedöms?

Universitetsrankningar framställs ofta som objektiva mått. I själva verket bygger de på metoder som sällan skulle klara en grundläggande vetenskaplig granskning. Ändå tillåts de styra resurser, prestige och forskningspolitik. De påverkar forskningsprioriteringar och politiska beslut, men trots det ifrågasätts deras metodologiska grund förvånansvärt sällan.

Det är anmärkningsvärt eftersom rankningar är ett förhållandevis nytt fenomen. De mest omskrivna globala listorna har bara funnits i några decennier. Under större delen av den moderna vetenskapens historia saknades internationella ligatabeller – och ändå fanns en tydlig bild av vilka universitet och forskningsmiljöer som bedrev betydelsefull forskning inom sina respektive områden. Bedömningen byggde på kollegial granskning, vetenskapliga samarbeten och långsiktigt inflytande, inte på sammanvägda index eller ryktesenkäter.

I dag har det i stor utsträckning ersatts av föreställningen att kvalitet bäst uttrycks i en siffra. Jämförelsen med idrott är avslöjande. I handbolls-EM, som just nu spelas, går det att tydligt avgöra vem som vinner. Mål kan räknas, resultat jämföras och tabeller fastställas. Vetenskap fungerar inte så. Forskningens värde låter sig inte reduceras till poäng, placeringar eller medaljer utan att det väsentliga går förlorat.

Här uppstår också en metodologisk paradox. Vetenskapen ställer höga krav på sina egna resultat: De ska kunna granskas och i princip falsifieras. Rankningarna, som påstår sig mäta vetenskaplig kvalitet, lever sällan upp till dessa krav. Metoderna är delvis slutna, datan otillgänglig och viktningarna förändras över tid, vilket gör resultaten svåra att reproducera. Med andra ord: Rankningarna skulle själva ha svårt att klara en grundläggande vetenskaplig granskning.

Många rankningar bygger dessutom på snäva och godtyckliga indikatorer. Shanghai-rankningen räknar till exempel Nobelpristagare – ett bakåtblickande och västcentrerat perspektiv som befäster gamla hierarkier snarare än speglar samtida forskning. Andra listor lutar sig tungt mot bibliometriska mått (som gynnar naturvetenskaplig forskning) och ryktesenkäter som fungerar mer som svarta lådor än som transparenta utvärderingssystem.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att allt fler universitet väljer att lämna rankningarna. Nederländska lärosäten har gjort det, och nyligen meddelade Sorbonne i Paris att man från och med 2026 drar sig ur en internationell rankning. Samtidigt fortsätter universitet i Sverige att aktivt marknadsföra sina placeringar. Det är dags att tänka om. Rankningar erbjuder enkla berättelser. Vetenskapen kräver komplexa. Det är hög tid att vi behandlar den därefter.