”Relationer är viktigare än konservförråd”

Under september genomfördes traditionsenligt Beredskapsveckan i hela Sverige. Den årliga satsningen har som syfte att stärka motståndskraften hos invånarna och samhället. Omvärldsläget har säkerligen bidragit till att båda kommuner och andra aktörer investerar mer i detta än tidigare år. Men även om insatserna är välmenande så finns det delar av aktiviteterna som kan vara mindre bra och i värsta fall rent kontraproduktiva.

Från 18 november landar dessutom en ny och omarbetad upplaga av Om krisen eller kriget kommer i allas brevlådor. ”Du bidrar till hela samhällets beredskap om du har hemberedskap för minst en vecka”, står det i broschyren.

Att förbereda sig benämns ofta för prepping. Begreppet är inte på något sätt nytt, och det är relevant att förstå var det hela började. Prepperkulturen som vi känner den i dag växte i huvudsak fram under 1950-talet. Introduktionen av kärnvapen på slagfältet var starkt bidragande. Det fanns en rädsla att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle leda till social kollaps och världens undergång. Det födde behovet att förbereda sig för att kunna överleva om så hände – att preppa. Den mer extrema formen brukar benämnas survivalism. I de fallen är det inte ovanligt att subkulturen blir en del av individens identitet och förberedelserna mer en livsstil. Dock så finns det två centrala begränsningar i den mer överdrivna prepperkulturen.

Den första är att den är dystopisk. Den utgår från ett domedagsscenario där individen måste överleva när samhället faller sönder och där panik och plundring vidtar. Böcker i ämnet anspelar ofta på individens överlevnad i samhällskollapsen med titlar som The survivalist’s handbook: How to thrive when things fall apart eller The armageddon survival handbook. Men katastrofforskare som Henry Fischer och Thomas Drabek har om och om igen visat på att när påfrestande händelser inträffar så faller inte samhället ihop, utan människor uppvisar tvärtom pro-sociala beteenden för att hjälpa andra och att många av de effekter vi förväntar oss om panik, plundring och laglöshet tenderar att vara myter.

Den andra begränsningen är att preppingkulturen är individualistisk. Bilden av den ultimata preppern är ofta någon som stänger grindarna mot den kollapsande omvärlden och blir självförsörjande, redo att vid behov kunna slåss mot horderna av kringflackande plundrare. Att slippa vara en belastning för någon är självklart bra. Men att isolera sig är det dummaste sättet att överleva. I populära överlevnadsserier som Alive kämpar människor inte främst med den praktiska överlevnaden utan framför allt med isoleringen. Inom penologin (läran om straff) finns en diskussion om huruvida placering av fångar i isoleringsceller ska betraktas som tortyr eftersom det har så psykologiskt nedbrytande effekter. Därför är människor som upplever ensamhet en särskild riskgrupp i katastrofer och krig. Under svåra påfrestningar är det helt enkelt naturligt att vilja möta dem tillsammans med andra människor.

Att myterna och de mindre sunda subkulturerna frodas påverkas säkerligen av populärkulturen. Det blir ingen bra katastroffilm utan lite panik och samhällskollaps. Dennis Wenger visade i en undersökning att människor bara fick i genomsnitt 30 procent rätt när de svarade på frågor om mänskligt beteende i katastrofsituationer. Påverkan av den här sortens individualistiska myter kan tyvärr också ses i rapporterna från beredskapsveckan. Det finns ett tydligt fokus på individualism samt aktiviteter som fokuserar på vatten, vevradioapparater och vilka svampar som är ätliga.

Vad som ofta glöms bort är den sociala aspekten.

Att minska sin stress genom att söka stöd hos människor runt omkring oss kallas för socialt fokuserad coping. Det kan vara rent informationsmässigt, där andra ger oss förslag, råd och fakta som gör det enklare för oss att förstå och hantera situationen. En annan funktion kan vara den rent känslomässiga, som validering av de egna känslorna, uppmuntran eller komplimanger som bekräftar att det man redan gör är rätt. Men det kan också vara att utmana våra föreställningar genom att vid behov konfrontera dem och leverera jobbiga sanningar som vi kan behöva höra.

Socialt stöd kan självklart också vara ett nätverk som erbjuder handfast instrumentellt stöd i vad som behöver göras. Men framför allt kan känslan av att befinna sig i ett socialt sammanhang där man hjälper andra för kollektivets bästa vara rent välgörande. Något som ofta gör att människor mår bättre och ser sina egna problem som mer överkomliga. I ärlighetens namn så finns aktiviteter med socialt fokus från beredskapsveckan. Men alltför lite. MSB:s broschyr Sju dagar har exempelvis som sista punkt att lära känna dina grannar, men pratar dessvärre främst om det instrumentella stödet i matlagning.  

Problemet är självklart att det är enklare att köpa mer konserver än att bygga en djup personlig relation. Det är också något som är svårt att göra först när ett behov uppstår. Det går inte att plantera ett äppelträd dagen innan man vill skörda frukten. Men å andra sidan brukar man säga att det finns två bästa tillfällen att plantera ett äppelträd: För tio år sedan eller exakt just nu. Ett hett tips för kommande krisberedskapsveckor är därför att fokusera på socialt samarbete.